Vi har varit på bio igen. Närmare bestämt har vi sett "Flickan", på biografen Södran i Mejeriet i Lund. En fängslande film om en tioårig flicka som lämnas i stort sett ensam under en tid. Filmen beskriver hennes upplevda verklighet, bland mycket annat hur ansvarslöst vuxna människor kan bete sig, särskilt när de tror sig vara utom kontroll av andra vuxna. Mot slutet tonar filmen ut medan flickan svävar ut över omgivningen i en luftballong, bort från den bisarra verklighet, befolkad av enfaldiga vuxna och otrevliga jämnåriga.
Men filmen slutar inte här, vid det naturliga slutet. I stället tonar inledningsscenen in igen och ett påklistrat, pseudolyckligt slut på filmen följer. Detta uppfattade vi som mycket onödigt, och jag beslöt mig för att välja det första slutet som filmens riktiga.
Så undrar man om filmmakarens avsikt, hur skulle man uppfatta filmens slut?
Det påminde mig om en bok jag läst för 25 år sedan och som heter "Bach, Escher, Gödel. An eternal golden braid" av Douglas R Hofstadter. Varje kapitel i boken är en dialog, i många av dialogerna kallas huvudpersonerna Achilles och Tortoise (sköldpaddan). Här har Achilles de högtflygade, luftiga idéerna, medan sköldpaddan är mer jordnära och kritiserar Achilles idéer.
I en av de mest intressanta dialogerna "Aria with Diverse Variations" (titeln alluderar på Bach's Godbergvariationer) diskuteras hur man avslutar en bok på ett för läsaren oväntat sätt. Eftersom en bok har en väldefinierad fysisk form, så vet läsaren att historien närmar sig slutet genom att bokens återstående sidantal blir allt mindre. Ett sätt att dölja det verkliga slutet, är att låta texten fortsätta också efter att berättelsen avslutats. Det kan läsaren genomskåda genom att försöka finna skillnader i stil, innehåll eller på annat sätt. Detta kapitel i boken är så att säga självbeskrivande genom att stilen ändrar karaktär drastiskt ett par sidor före det formella slutet. Fast. Är det så enkelt? Finns det kanske också ett annat slut, tidigare eller senare?
Filmen Flickan tycks mig vara en tillämpning på Hofstadters idé om olika möjliga slut. Fanns det kanske fler tänkbara slutpunkter? I så fall bör jag kanske återvända till Mejeriet och se filmen en gång till. Snöröjningen i Lund är för tillfället inget vidare, en massa snövallar överallt så man knappt kan stiga av bussen. Plus att bussen aldrig kommer när den skall. På hållplatserna finns displayer med tidsangivelser där det står att bussen kommer "om 0 minuter", men "0 minuter" varar ibland 10 minuter. Och inte kan man parkera bilen heller.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Kapten Nemos testamente var jag tvungen att läsa två gånger eftersom P O Enquist verkar ha tappat manuset på väg till förläggaren och fått slutet först vid återsamlandet av pappershögen - eller nått. Mycket bra roman. Men slutet kom först. Helt onödigt konstgrepp och bara irriterande. Vad är början och slut? typiskt västerländskt sätt att linjärt strukturera en berättelse. Precis som 1400-talets uppfinning centralperspektivet vilket österlandet länge motsade sig, läs gärna Orhan Pamuks Mitt namn är röd så kan vi verkligen prata om slutet på en berättelse!
SvaraRaderaVad jag förstår så talat du om greppet att föra en handling på olika nivåer där början, slut och handling hela tiden pågår samtidigt i berättelsen. Det kan vara effektfullt genom att läsaren får de stora dragen klara för sig från början medan resten av romanen går ut på fördjupning av innehållet. Jag läste för några år sedan Vibeke Olssons Molnfri bombnatt där detta grepp var konsekvent genomfört. Mycket bra, men mot mitten av boken blev jag lite yr i huvudet.
SvaraRaderaDet var dock inte detta jag beskrev, utan snarare ett lineärt förlopp vars slut fördunklas av en irrelevant fortsättning som inte tillhör historien - först försåtligt smygande, sedan skärande uppenbart. Nu är våren på gång, snön nedanför sovrumsfönstret har smält och vintergäckens gula blomknoppar visar sig. Bild kommer i nästa inlägg.