Danmark igen - En knapp månad efter hemkomsten från Ærø begav vi oss nu till Nordjylland, i första hand för att bese Skagen. Huset på bilden är ganska typiskt - notera den vita randen på tegeltaket. Det ser numera mest ut som dekoration, men ursprungligen kalkade man för att täta teglet som lades på öppen läkt. Hus med dessa vita kalkränder (skällningar) finns förutom i Skagen också i Dragør och, fast i försvinnande grad, i Simrishamn.
En av Skagens kulturella attraktioner är givetvis museet med framför allt bilder av de traditionella Skagenmålarna, som P S Krøyer och Michael Ancher.
Det fanns en specialutställning med verk av Anna Brøndum Ancher, som var gift med Michael A., och som var mycket intressant.
En bit från samhället Skagen ligger "Grenen" där Danmark slutar i en spets i nordöst, en spets som delar havet. Till vänster är Kattegatt, till höger Skagerack. Det fordon som skymtar i bakgrunden är ett traktorsläp, kallat Sandormen, som tar badare från bilparkeringen ut till den yttersta spetsen så man slipper de svårgångna sanddynerna.
Strax söder om samhället ligger "Den tilsandede kirke", Skagens gamla medeltida kyrka som bara har tornet kvar. Liksom i Falsterbo blev kyrkan översandad under 1700-talet, men, medan man i Falsterbo lyckades gräva fram och rädda kyrkan, så misslyckades man i Skagen och fick i stället bygga ny kyrka.
På västra sidan av Nordjylland ligger badorten Løkken. Kommunen har inte ordnat parkeringsplats för badarna och följaktligen kör man ut med sin bil till stranden och lägger sig och solar och badar bredvid bilen. Barnfamiljer har därmed ytterligare en sak att oroa sig för, inte nog med att barnen riskerar att drunkna, de kan också bli överkörda av bilar på stranden.
En bit in i landet ligger Børglumkloster med anor från vikingatiden. Urpsrungligen kungsgård, sedan säte för biskop och kloster, efter reformationen herrgård.
Vapnet tillhörde Børglumklosters siste katolske biskop med det fantasieggenade namnet Stygge Krumpen.
Rubjerg Knude med sanddyner av imponerande höjd och storlek. Det gick inte att komma ner till stranden den här vägen som vi trodde.
OCH hemkommen fann jag att min hibiscus, som jag planterade för 30 år sedan vid köksingången och som sedan vuxit okontrollerat, nu blommar rikligt.
En gång i tiden fanns det människor som bodde på åsen och försökte få sin utkomst av jorden och skogen. En del av dessa gamla torp finns kvar och ägs numera av nationalparken och får användas som raststugor av vandrare. Killehuset (bilden till vänster) är en sådan stuga. Den siste ägaren flyttade därifrån 1957, en torpare med hustru och två döttrar.
Strax innan Röstånga nås passerade vi på en brant ovanför Odensjön. "Odens öga", en nästan perfekt rund och mycket djup sjö. Den ser ut som en gammal vulkan men bergarterna är inte vulkaniska, så förklaringen till topografin måste vara en annan.
