Höstfärger

Promenad- och cykelvägen mellan Södra Sandby och Lund kallas allmänt spåret eller Hardebergaspåret eftersom det finns ett kollektivt minne av att här en gång för mycket länge sedan gick en järnväg. Nära naturreservatet Fågelsång kantas nu spåret av diverse lövträd i vackra höstfärger. Är höstfärgerna särskilt intensiva i år eller är det bara som jag inbillar mig?









Fågelsång är normalt ganska ointressant mellan juni och oktober eftersom grönskan gör området närmast ogenomträngligt. Men när november börjar och löven har fallit börjar vintersvamparna komma. Och i april, kanske redan i mars, kommer de första vårblommorna.

Här ser vi att lönnens löv hunnit bli höstgula medan våtängen fortfarande är intensivt grön.







Dalby Söderskog är Sveriges minsta nationalpark men den tar ändå minst ett par timmar att ta sig igenom. Och just nu i en fantastisk höstprakt.

Rom på 5 dagar

Ett tjugotal personer åker ibland ut i Europa på hösten för att studera gamla böcker och diverse annat sevärt - detta år till Rom.

Vi bodde i "Casa di Santa Brigida" dvs birgittinersystrarnas kloster på Piazza Farnese i centrala Rom. Klostret står öppet för gäster som å det vänligaste omhuldas av nunnorna (ett parav dem talade svenska).

Det var också här Birgitta bodde under en stor del av sin tid i Rom, det var här hon skrev sina Uppenbarelser (Revelationes) och det var här hon dog den 23 juli 1373. Efter Birgittas död donerades huset till klostret i Vadstena och skulle enligt statuterna mottaga främlingar som kommer från Sverige, ge dem vin och bröd i tre dagar, säng och rum i en vecka.

Efter reformationen i Sverige kom dock inte längre några svenskar dit mer än enstaka katolska flyktingar. Vid Napoleonkrigen i början av 1800-talet förlorade birgittinerna huset men återfick det 1931 med hjälp av påven Pius XI. Sedan dess kan de åter ta emot främlingar från Sverige. Vi fick både vin och bröd, säng och rum i en vecka, men fick för all del betala för det :-)







På dagarna besökte vi ett antal offentligt tillgängliga bibliotek, som Bibliotheca Angelica San Agostino, Biblioteca Corsiniana, Biblioteca Nazionale och Biblioteca Castanatense.
















Officiella inrättningar och konstruktioner i Rom signeras SPQR, uttytt Senatus PopulusQue Romanus (senaten och det romerska folket). Uttrycket lever kvar från antiken och användes för att uttrycka enighet mellan det romerska folket och dess styresmän. Källa Nationalencylopedin.







Vi bodde granne med Campo dei Fiori, Roms mest berömda salutorg (och loppmarknad). Här utbjuds grönsaker, ost, m m men också diverse olika svampar, både odlade och viltplockade.





På denna bild ses dels porcini, dvs karljohanssvamp, dels ovolo buono, en svamp (Amanita caesarea) som vi aldrig ser hemma hos oss. Den var de gamla romarnas Boletus, och utgjorde kejsar Claudius älsklingsrätt och den blev hans död, sedan hans hustru Agrippina, som ville ha sin son Nero till kejsare, lät förgifta honom med en giftsvamp (lömsk flugsvamp?), allt enligt Suetonius.


Jag inhandlade en styck ovolo på torget för 8 euro och avnjöt den skivad (rå) på en pastasallad med lite parmesan och olivolja. Och visst smakade det gott, fast kanske inte för 8 euro. Men det är förstås upplevelsen man betalar för.






En annan dag tog vi metron till Piramide, dvs Caio Cestios pyramid i södra Rom, efter vad jag vet den enda icke-moderna pyramiden i Europa. Därifrån promenerade vi till den protestaniska kyrkogården Il cimitero acattolico, enligt uppgift den enda kyrkogård som är tillgänglig för icke-katoliker (att begravas alltså).






Berömda poeter som är begravda här är t. ex. John Keats och Percy Shelley. Keats dog i tuberkulos i Rom vid 26 års ålder, ganska desillusionerad och bortglömd. Hans gravsten bär texten:
Here lies one whose name was writ in water.













Avslutningsvis lämnade jag sällskapet för att de två sista dagarna begå några av de mer kända turistattraktionerna och fann att turistströmmen även i oktober var enorm. När jag var i Rom för 22 år sedan kunde man gå ganska fritt och dessutom nästan ensam på Forum Romanum, idag var mycket avspärrat och folkmassorna betydligt större.







För att komma in i Vatikanmuseerna måste man först stå i kö i upp till 2 timmar som mest (vi klarade oss dock med en halvtimme eftersom vi kom tidigt en lördag). Olika agenter försökte sälja VIP-biljetter för 11 euro extra (utöver inträde på 14 euro och ev, guide för 7 euro) vilket skulle betyda att man kom in fortare. Men man måste ändå ta sig igenom en säkerhetskontroll liknande den på flygplatsen med metalldetektor etc. Inne i museerna gick det mesta ut på att fösa folkmassorna framåt med jämn hastighet.



Här syns en del av kön till ingångskassorna till Vatikanmuseerna. Jag kom osökt att tänka på den finländske filosofen Georg Henrik von Wright som i sin sista bok "Att förstå sin samtid" jämställde massturismen med miljöförstöring och kärnvapenkrig. Jag tyckte, när jag läste det första gången, att det lät lite överdrivet men börjar nu förstå vad han menade.

Jægersborg Dyrehave och kulturnatt i København

Jægersborg Dyrehave är en 1100 hektar stor skog norr om Köpenhamn. Den avskildes som kunglig jaktmark åt Fredrik III år 1669 men har kontinuitet som skog tillbaka till medeltiden. Dyrehaven är inhägnad och har ett bestånd på cirka 2000 djur: kronhjort, dovhjort och sikahjort. Norr om Dyrehaven ligger Jægersborg Hegn, ett lövskogsområde på cirka 550 hektar, dit hjortarna inte har tillträde.

Fredagen den 9 oktober tog jag Öresundståget från Lund till Hellerup och bytte tåg och steg av i Skodsborg. Härifrån vandrade jag rakt in i Jægersborg Hegn och passerade därvid en anlagd sjö, Skodsborg Dam (dvs "damm"). Omgivningen av sjön var mycket vacker med de begynnande höstfärgerna.

Vandringen fortsatte in i Dyrehaven och vid den södra änden, nära Bakken (stängd för säsongen) och Klampenborg höll kronhjortarna till. Oktober är brunstperiod och brölern började höras framåt skymningen. Bilden visar en gruppar hindar, avvaktande och betraktande de kamper som utspelas. Som mänsklig åskådare bör man diskret hålla sig lite i bakgrunden.



Fredagskvällen var kulturnatt i Köpenhamn och åtskilliga begivenheter lockade. I Botanisk Have fanns ett svampetält, där det förevisades svampar plockade i Dyrehaven och hegnet tidigare på dagen, vidare ett tält med demonstration av biologisk forskning. Ute på gräsmattan förekom en utställning benämnd "Yabba Yabba Kunsten", som såg ut som avancerd graffiti. Oklart om allmänheten var inbjuden att bidra.


Inne i centrum, vid Købmagergade, var Rundetårn upplyst och här kunde man gå upp till Observatoriet och få en förevisning, eller besöka konstutställningar eller musikarrangemang. Enklare tillfälliga matserveringar fanns överallt precis som på festivaler och kulturnätter hemma i Skåne.

För 20 år sedan

Süddeutsche Zeitung (utkommer i München) hade häromdagen en intervju med Eduard Sjevardnadze som var Sovjetunionens siste utrikesminister. Det är mycket intressant läsning, den nu 81-årige Sjevardnadze bor i en utkant av Georgiens huvudstad Tbilisi (i artikeln kallad Tiflis, vilket väl är det ryska (eller tyska?) namnet på staden). Det är en tillbakablick på tiden 1989 - 1991, framför allt diskuteras tiden då "arbetare- och bondestaten DDR" föll sönder och Berlinmuren revs. Sjevardnadze var på sin tid mer framstegsvänlig än Gorbatjov och var den som ledde perestrojkan. Intressant är diskussionen om hur man skulle hantera Honecker, som inte insåg vad som var på gång. Hur långt utvecklingen skulle gå insåg väl egentligen ingen, men Sjevardnadze var i alla fall en av dem som önskade en demokratisk utveckling. Sedan blev Sjevardnadze det fria Georgiens förste statschef de facto och dess andre president ett par år senare. Utvecklingen senare blev inte så idyllisk, särskilt inte i Georgien och Sjevardnadze lämnande politiken 2003.

Länk till artikeln: http://www.sueddeutsche.de/politik/628/490009/text/

Och idag hade Berlingske Tidende (utkommer i København) också en krönika om händelserna för 20 år sedan, skriven till stor del för dem som nu är för unga för att ha varit med. Mellan 1945 och 1990 var Europa delat i två halvkontinenter, där medborgarna i den östra delen med få undantag inte kunde resa västerut och medborgare i väst sällan eller aldrig ville resa österut. Jag skulle vilja rekommendera den som inte var med, att besöka DDR:s gamla kontrollstation vid motorvägen mellan Hannover och Berlin. (Gedenkstätte Deutsche Teilung Marienborn), nära Helmstedt. - Krönikan i Berlingske avslutas med kommentaren att världen ibland faktiskt är svart och vit och att vi har ett ansvar att hjälpa dem som fortfarande lever i fattigdom och träldom. Sett i det ljuset är EU ett fredsprojekt och en sammanslutning som fortfarande förändras och utvecklas.

Länk till artikeln: http://www.berlingske.dk/article/20091006/kronikker/91006138/

Fränninge - Vollsjö

För två veckor sedan befann jag mig på kvällen i församlingshuset i Fränninge för att åhöra ett föredrag om Ystad-Eslövs järnväg, En bekant och jag hade åkt bil dit, först hade vi av teoretiskt intresse undersökt möjligheten att åka kollektivt. Föredraget började 19 och sista bussen från Sjöbo som passerar Vollsjö och Fränninge skulle varit framme strax före 19, så det var alltså möjligt. Däremot hade det inte gått att komma hem efteråt.

Föreläsningen var anordnad av Frenninge-Vollsjö-Brandstads föreläsningsförening och lokalen i församlingshuset var fullsatt, nästan bara av lokalt folk från Vollsjö och Fränninge. Vollsjö förlorade sin järnväg 1981 när trafiken lades ner på sträckan Eslöv - Tomelilla. Vollsjö var ett av de medelstora samhällen som låg vid järnvägen och som "råkade" hamna i Sjöbo kommun efter kommunreformerna. Andra var Lövestad och Bjärsjölagård. Sjöbo kommun var vid denna tid mycket ointresserad av järnvägar och speciellt av banan Ystad - Eslöv, som inte tog resenärerna till centralorten Sjöbo utan ut till större samhällen i andra kommuner. Så nedläggningen var ganska väntad. Som ersättning fick bl a Vollsjö en busslinje som gick på krokiga vägar till Sjöbo. Eftersom den blev måttligt populär, så inskränktes trafiken gradvis, så att trafiken idag utgör ett obetydligt tillägg till skolbusstrafiken.

Vollsjö och järnvägsmiljön har skildrats av Fritiof Nilsson Piraten i hans debutroman "Bombi Bitt och jag", till stor del självbiografisk. Miljön där stinsens Eli och den frie Bombi Bitt höll till är bara delvis bevarad.

Föreläsningen var intressant - det var inte ett "nördföredrag" som man annars kunde befarat. Mycket miljöbilder från förr, och ett och annat ånglok. Men inte en massa uppgifter om vilka olika loktyper som förekommit med obegripliga Littera och en massa om bana och signaler. Heller ingenting om Piraten och Bombi Bitt. Däremot en hel del lokalhistoria. Efter föredraget var de äldre i publiken mycket aktiva med frågor och diskussion, speciellt om personer, vad de sista stinsarna hade hetat, och andra människor med anknytning till järnvägen. För dessa människor var det mycket en fråga om att återuppleva gamla tider.

Före föredraget hade jag noterat att lanthandeln i Fränninge var stängd och igenbommad. För två år sedan, när jag passerade Fränninge på vandring mellan Lund och Sankt Olof, var affären igång och blomstrade med livlig handel och öppen "nästan alltid".

Det är lite vemodigt, sorgligt, kanske till och med tragiskt, att bevittna hur fungerande samhällen monteras ner och förvandlas till sovbyar utan någon som helst service.

Bilden förresten, är av en väv som pryder en vägg i församlingshuset och uppenbarligen föreställer Nattvarden, lärjungarna dock med lite okonventionellt utseende.