Jag lyssnade idag på Vetenskapsradion Historia på P1 om kartor, speciellt om kartor i Mercatos projektion, där området kring polerna blir väldigt överdrivna. De första världskartorna trycktes på 1500-talet och, även om de inte föreföll ha någon praktisk betytdelse, visade de människans plats på jorden och definierade vår omgivning. Afrikas karta var väl ifylld med floder och berg under 1500-talet, men tömdes på innehåll och blev vit på 1700-talet. Man ändrade attityd till Afrikas befolkning, trodde inte längre på deras kartografer och började nedvärdera den svarta befolkningen. Att det fanns etablerade kungariken i Afrika glömdes bort och invånarna tolkades om till vildar. Detta ledde fram till kolonialismen och erövringen. — Europa befann sig i mitten på världskartorna och detta förstärkte föreställningen om europeernas överlägsenhet över andra folkslag.
Men, när jag var i Japan nyligen. såg jag världskartor där världen delades i Atlanten i stället för i Stilla Havet. Här är Östasien centralt, Europa längst i väster, och Amerika i öster.
Under de flesta resor jag har gjort har normen för mänskligt utseende varit det europeiska vilket betyder att jag har smält in i omgivningen av människor i vimlet. Men i Japan upplevde jag för första gången att det var jag som var exotisk. Två gånger blev jag tillfrågad av en lärare med en förhoppningsfull skolklass på utflykt om jag ville svara på några frågor, varifrån jag kom, vad jag tyckte om Japan och om japansk kultur. Det sistnämnda handlade om manga, och jag måste tyvärr tala om att jag var fel generation att svara på sådana frågor. Men jag skulle peka ut Sverige på deras världskartor, och där låg Sverige (nästan) längst ut i väster.
