Sommarens läsupplevelser. 2. Viveca Lärn.

Nästa bok i serien "Böcker jag läst i sommar" blir "Sladdisen" av Viveca Lärn. Den har en hel del gemensamt med Yvonne de Geers Aldrig en av oss, som är den första jag tog upp. I båda fallen genomsyras beskrivningarna av en kritisk hållning till auktoriteter och gällande "mainstream"-åsikter. Viveca var född 1944 som sladdbarn i Göteborg och hennes far, Hubert Lärn, var reporter och tecknare i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, en av de två eller tre tidningar i Sverige som tog klar ställning mot nazismen under andra världskriget.

Viveca lär sig läsa själv tidigt och blir inte välanpassad i skolan. Hon har också svårt att få kamrater. Hon finner barnlekar tråkiga, ologiska och obegripliga. och håller sig helst för sig själv. Hon har en del idiosynkrasier vad gäller mat, bland annat kan hon inte äta smör. Det vållar lite problem när hon på barnkalas varken vill äta tårta eller delta i lekarna utan går och gömmer sig. Det enda roliga är att spela Monopol inom familjen, mot föräldrar och storasyster och där hon och mamma fuskar hela tiden.

Viveca ska börja skolan och får börja direkt i andra klass eftersom hon redan kan läsa och skriva, och t o m läser Borta med vinden fast hon föredrar Wodehouse. Skolan är bra, eller skulle vara bra om man slapp lärarna och eleverna. Hon bestämmer sig för att hon ska gifta sig med skolvaktmästaren eftersom han kammar sig med kniv.

Viveca får så småningom mycket bra betyg i skolan utom i uppsatsskrivning då hennes lärarinna "Tjocka Läppen" tycker att hon har för mycket fantasi. På roliga timmen berättar Viveca ofta om deras tama gris Bertil som bor hos dem och håller på med en massa roliga upptåg. Hela klassen skrattar utom Tjocka Läppen. En eftermiddag är hela klassen på promenad med lärarinnan för att spana vårtecken, och Tjocka Läppen bestämmer sig för att syna Vivecas bluff. Hon drar hela klassen med sig till huset där Vivecas familj bor och ber att få träffa grisen Bertil. Mamman, som öppnar, förstår genast situationen och svarar "Så tråkigt att Bertil inte är hemma. Han har gått bio med sina griskompisar".

Viveca börjar sedan i flickskolan "Nya Elementar" som hon inte heller trivs så bra i. Hon längtar till gymnasiet där hon har bestämt sig för att välja latinlinjen. Här i flickskolan får man bara sig itutat en massa värdelöst vetande om Sessorna på Haga och andra likgiltigheter. Långt senare som vuxen är hon med i panelen i Fråga Lund, och frågar då hur man blir av med kunskapen om sessorna på Haga så det blir plats för rymdfysik och "roten ur". David Ingvar svarar henne "Hjärnan är inte en låda".

Pappan frågar Viveca om hennes lärare och hon nämner bl a namnet på gymnastiklärarinnan, varvid pappan anmärker: "Hennes man är nasse". Viveca blir tankfull och på nästa gymnastiktimme säger hon till lärarinnan: "Pappa säger att frökens man är en gris". Det är inte ett sätt att göra sig populär hos en lärare.

Viveca åker på konfirmationsläger på Åh stiftsgård i Bohuslän. Hon avskyr själva lägret liksom hon alltid har tyckt illa om att bli hopföst med andra i samma ålder. Men religionsundervisningen tycker hon om. Hon gillar Henric Schartau men han förs aldrig på tal. Viveca har en ljus bild av Schartau, en upfattning som står i kontrast till den demonisering Schartau har blivit utsatt för efter sin tid. Det var hans stränga och härsklystna lärjungar som skickades till det fattiga Bohuslän och därmed gav upphov till nidbilden av honom. Från Schartau fick Viveca och hennes familj inställningen att inte hävda sig själv, aldrig skryta.

Efter fente klass i flickskolan hoppas Viveca på att få komma in i gymnasiet men antagningsbeskedet dröjer. När terminen börjar går hon missmodig till sin gamla flickskola. Men redan första dagen, när klassen har matematik och just ska lära sig "roten ur" så kommer beskedet att hon ska infinna sig till uppropet i flickgymnasiet. Överlycklig beger hon sig dit, den enda smolken i glädjebägaren är att nu inte kommer att få lära sig "roten ur". I stället får hon läsa latin, som hon blir mycket duktig i.

Men glädjen varar inte så länge. Pappan har blivit utrikeskorrespondent för Göteborgs-Posten i USA och hela familjen ska flytta till San Francisco efter julen. Viveca blir olycklig av att lämna gymnasiet efter bara en termin och bli omplanterad på High School i USA, fast alla hennes kamrater avundas henne. Resultatet blir inte heller så lyckat. Under historieundervisningen påpekar hon att Amerika ingalunda upptäcktes av Christofer Columbus utan av en islänning vid namn Leif Erikson 500 år före Columbus. Den upplysningen tas inte väl upp av läraren. Och undervisningen i franska blir helt obegriplig då den amerikanska lärarinnans uttal inte ens avlägset liknar det uttal hon fick lära sig i skolan i Göteborg. Hon mår nu så dåligt att föräldrarna går med på att hon får åka hem till Sverige och bo hos släktingar i Göteborg. Samtidigt får hon komma tillbaka till flickläroverket där hon bara missat två månader, som hon relativt snabbt tar igen. - På planet hem får hon sällskap med Sveriges äldste tonåring, Lasse Löndahl.

Hon börjar nu också så smått på sin journalistiska bana genom att skriva en del artiklar för tidningarna i Göteborg. Hon upptäcker också att det är roligare att skriva barnböcker, för där behöver man inte hålla sig till sanningen.