Den första av de fyra eller flera böckerna jag ska tala om är "Aldrig en av oss" av Yvonne de Geer. Yvonne, som från början hette Ejvor, född 1930, adopterades från ett barnhem av adelsmannen Jakob de Geer sedan han och hans hustru misslyckades med att få fler barn efter att deras första barn dött. Det dröjde ända till Yvonnes tioårsdag innan hon fick veta att hon var adopterad och alltså inte "en av dem". Trots att adoptivföräldrarna försökte uppfostra henne som deras riktiga dotter kände hon alltid utanförskapet, bland annat genom oförsiktiga eller okänsliga kommentarer från andra släktingar. Släkten de Geer hade vid ett tillfälle förlorat större delen av de ärvda förmögenheterna genom en förfaders ekonomiska oaktsamhet och levde därför påfallande asketiskt - till en början av nödvändighet, men sedan blev asketismen en del av släktens tradition och image. Jakob de Geer var principellt och generellt mycket kritisk till alla auktoriteter och påverkade Yvonne att anta samma förhållningssättt. När hennes skola skulle få besök av kungen (Gustav V) blev Yvonne utvald att räcka över blomsterbuketten från skolan till kungen. Hon berättade detta för sin far, som nyktert konstaterade att det inte var något att vara mallig över. Hon hade bara blivit utvald på grund av sitt namn (de Geer) och för övrigt var Gustav V en åsna.
Yvonne fick veta att man aldrig skulle skryta med något eller uppträda brackigt, det var under ens värdighet. Således sattes hon i folkskola i Drottningholm, tillsammans med statarbarnen och var ungefär likadant klädd som de. Jakob avskydde sina konservativa och rika släktingar och solidariserade sig med arbetarklassen. Dock inte mer än att han höll på adelskapet och krävde att bli tilltalad som baron. Trots det sociala patoset fanns en viss bördshögfärd kvar. När familjen sedan flyttade in till Stockholm tappade de det tidigare sociala sammanhanget och blev helt främmande och tafatta inför det moderna stadslivet. Yvonne kom i ny skola och blev populär bland klasskamraterna men insåg snart att det inte berodde på hennes person utan på hennes namn.
Jakob de Geer intog tidigt en kritisk och avvisande hållning till nazismen. Han blev medlem i Tisdagsklubben som grundades av Amelie Posse. Jakob tyckte dock att Amelies kodade telefonsamtal var rätt löjliga (men telefonerna var avlyssnade) och Yvonne var vittne till hans utbrott när Amelie ringt och sagt att "nu är det tid att sätta potatis". - En av dem som ingick i försvarsmaktens telefonavlyssningsbyrå var Elisabeth Ralf, som jag har träffat ett par gånger vid bok- och biblioteksresor i Europa i början av 2000-talet. Hon var påfallande vital och resglad fast hon var långt över 80 år då. - Den svenska tigern såg som en symbol för feghet och undfallenhet mot nazismen.
Yvonne vantrivdes i skolan och en dag gick hon till biblioteket och lånade en bok av släktens anfader Louis de Geer om minnen från 1800-talet och hur det var att bli mobbad i den tiden skola. Jakob undrade vad hon läste och när han såg det sa han ungefär: "Louis var det inget större fel på - bra att han sköt Riddarhuset i sank och slopade de fyra stånden - en riktig överklasstyp!"
I hemmet lästes de riktiga tidningarna, Trots Allt (Ture Nerman) och Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (Torgny Segerstedt). - När jag läser om Tisdagsklubben och Amelie Posse i bokens tappning, undrar jag om de hade klarat att hålla stånd om Sverige också hade anfallits av Nazityskland. Här föreföll verksamheten rätt amatörmässig, åtminstone om den till del skulle bero på den förströdde Jakob de Geer och den verklighetsfrämmande Amelie Posse.
Mot slutet av boken letar Yvonne upp sina biologiska föräldrar som hade lämnat bort henne till barnhemmet. De hade nu kommit upp sig och blivit ganska förmögna men uppträdde precis så brackigt och skrytsamt som Jakob de Geer hade lärt henne att förakta. Och avståndstagandet blev ömsesidigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar