Fredagen den 28 maj blev jag promoverad till jubeldoktor. Anledningen var att det gått 50 år sedan jag promoverdaes till filosofie doktor vid Lunds universitet. På grund av coronarestriktioner var högtidligheten ”digital”, dvs endast varje fakultets promotor och andra dignitärer var närvarande, medan alla vi som skulle promoveras fick insignierna sända till oss per post, vissa i förväg, andra i efterskott, och kunde följa ceremonien via youtube - liksom för övrigt vem som helst kunde, och fortfarande kan också i efterhand.
Ceremonien tog totalt två timmar, vilket är ungefär halva tiden som den skulle ha tagit om allt gått enligt normal tågordning. Allt verkar idag synnerligen otidsenligt och abstrust. Men traditionen går tillbaka till medeltiden och de första universiteten i Paris och Bologna. Sedan dess har man hållit stenhårt på traditionerna och än idag hålls alla tal på latin och promovendi tilltalas på latin. För femtio år sedan när jag först promoverades verkade allt högtidligt om än ålderdomligt. Men då var latin ganska välbekant för minst hälften av alla deltagare och åtminstone något bekant för oss andra. Idag är det nästan ingen som kan något latin ens vid universitetet och ceremonierna framstår som obegripliga. Till det kommer det stora antal promovendi som ska passera över parnassen (fast i år bara digitalt) och gör att hela ceremonien kan kännas väldigt utdragen. Plus att man måste klä sig i frack (dock inte i år, som tur var för min del).För ett sekel sedan var proceduren betydligt mer begriplig och dessutom mycket kortare eftersom bara ett fåtal promoverades varje år.
Men allt yttre har förändrats gradvis och sakta med åren medan procuduren förblir densamma. Det liknar lite grand ålens vandringar från och till Sargassohavet. Det förefaller mycket märkligt att ålen företar denna långa resa från en del av Atlanten till våra breddgrader för att äta upp sig och sedan samma långa resa tillbaka för att leka och sedan dö. Men jag menar att skälet är detsamma. För 50 miljoner år sedan företog ålen samma resa men då satt kontinenterna ihop och avståndet som ålen färdades var betydligt kortare. För varje ålgeneration har resan blivit något men knappt märkbart längre och därför kan traditionen fortsätta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar