Varför världen inte finns

 Den här reklamen kom för en tid sedan i mitt facebookflöde. Sammanställningen av de båda bokreklamerna såg ut som en tanke men var säkert slumpmässig. Hans Roslings bok är läsvärd och hans slutsatser om hur världen fungerar är trovärdiga även om jag tycker han ibland är för påstridig och kategorisk - till exempel hans kommentar vid en intervju med en dansk journalist: "Jag har rätt och du har fel."

 Den andra boken bestämde jag mig för att låna på stadsbiblioteket i Lund och läsa. Författaren Markus Gabriel är professor i filosofi vid universitetet i Bonn. Titeln "Varför världen inte finns" är betydligt mer slagkraftig i det tyska originalet "Warum es die Welt nicht gibt".  Med "världen" avser författaren inte bara det fysiska universum utan också den abstrakta världen, bestående av alla allmänbegrepp och idéer (kanske också den eventuella andliga världen men det är rätt oklart). Det är alltså fråga om hela världen i en sorts absolut mening och som inbegriper allt som överhuvud är tänkbart. Det påminner om Wittgensteins definition att "världen är allt som är fallet", vilket Gabriel tar upp till diskussion men avfärdar (av oklara skäl).

 Bokens tema, som han hela tiden återkommer till är alltså att världen, som han definierar den, inte finns. Vad jag förstår går hans argument helt enkelt ut på att världen - eftersom den omfattar allt - inte kan betraktas eller bedömas utifrån, eftersom en position utanför världen inte finns. Detta är ingen ny tanke, den diskuterades av Russell och Frege för mer än 100 år sedan, och enligt min bedömning bevisades den strängt logiskt-matematiskt av Russell något av de första åren på 1900-talet. Detta innebär naturligtvis inte att världen inte "finns", bara att den inte låter sig beskrivas. Gabriel ägnar mycket utrymme åt denna tanke men uppnår aldrig Russells stringens i sin behandling av ämnet.

 Gabriel utgår i sina resonemnag från tysk idealistisk filosfi under slutet av 1800-talet, främst Hegel med utvidgningar till Nietzsche och Schopenhauer. Från deras idéer skapar han en ny filosfisk riktning han kallar den nya realismen. Som jag ser det är det en modifiering av de tyska idealisternas metafysiska funderingar och är mycket spekulativ - faktiskt den typ av spekulationer som den anglosaxiska analytiska filosofin kraftigt avvisade. Det är svårt att se relevansen i Gabriels idéer särskilt som han vill infoga den moderna naturvetenskapen i sitt system. Men den moderna naturvetenskapen, speciellt fysiken, har seglat bort från de klassiska filosoferna, som inte har hängt med in i den nya begreppsapparaten. Det blir mycket tydligt hos Gabriel. Hans beskrivning av naturvetenskapen är både okunnig och nedlåtande och verkar vara ett försök att dölja hans egen bristande förståelse av ämnet. Han diskuterar gärna strängteorin och den svenska texten  talar om "darrande strängar" vilket kanske bara är dålig översättning från tyskan. Den korrekta terminologin är "vibrerande strängar".  Men strängbegreppet är metaforiskt - mikrofysiken beskriver fenomen som inte har någon motsvarighet i vardagens verklighet men lånar begrepp från den. Strängarna i strängteorin följer matematiska ekvationer som är analoga till rörelseekvationerna för en vibrerande pianosträng, därav namnet. Hans uttalande om Stephen Hawkings generella kompetens är förbluffande enfaldiga, särskilt som han inte vet något om Hawkings insatser inom fysiken.

 Men mot slutet av boken kommer ändå en poäng. Meningen med världen, universum, livet ligger i konsten. Här kan vi finna den mening vi annars saknar i vårt sökande. De sista kapitlen av boken är läsvärda, de enda läsvärda faktiskt. Meningen med allt finner vi i konsten i vid mening. Den inkluderar också vetenskapen. Naturvetenskapen talar visserligen inte om meningen med livet och universum för oss, men sökandet efter kunskap utgör meningen. Enligt min mening.