Om återträffen

Vi har varit på bio och sett Återträffen av och med Anna Odell. Filmen handlar om hur hon (Anna) blev mobbad under sin skoltid och sedan, när klassen skulle ha återträff 20 år efter sista avslutningen i nian, var den enda som inte blev inbjuden. Hon beslöt sig för att göra en film där hon faktiskt blir inbjuden till återträffen och där konfronterar sina förra klasskamrater med sina upplevelser av skoltiden.
 Det vill säga, i filmen blir hon inte heller inbjuden till återträffen, men hon gör en film i filmen där hon faktiskt är inbjuden. När hon där försöker få kontakt med de gamla klasskamraterna och försöker få dem att förstå eller reagera på vad hon säger blir stämningen pinsam. Det är till och med så att man som åskådare börjar tycka att hon är lite "jobbig" och man får nästan sympati för  klasskamraterna där de vrider sig i stolarna. En känsla som dock är övergående.
 Sedan tar filmen i filmen slut och Anna försöker - alltså i filmen men inte i filmen i filmen - nu ta kontakt med de gamla klasskamraterna för att förmå dem att se hennes film, och samma pinsamma scener spelas upp igen, och man får åter samma känsla av sympati för mobbarna och att de  mobbade känns jobbig. Men åter försvinner den känslan och man upplever filmens styrka i berättelsen om utsattheten hos den som är i underläge och kan inte undgå att beundra modet hos den som försöker få upprättelse i efterhand, trots att hon bryter mot många sociala konventioner. Sedan är filmen slut och man undrar om det finns ytterligare ett skal men det finns i så fall utanför filmen. Har den verkliga Anna också faktiskt fösökt konfrontera sina verkliga klasskamrater? Har de sett filmen?