Besök i Kiruna

 Några av mina tidigare år - närmare bestämt från fyra till nio och ett halvt - tillbringade jag i Kiruna. Sedan flyttade familjen tillbaka till Skåne och senare har jag bara gjort två korta besök i staden. Sedan man nu enligt hörsägen beslutat flytta både järnvägen och staden till andra sidan sjön Luossajärvi, bestämde jag mig för en "sentimental journey" eller nostalgitripp till barndomsstaden innan allt försvinner och förändras.

Det visade sig inte vara så förfärligt bråttom. Allt är bara på planeringsstadium om ens det. Som en taxichaufför påpekade, så måste man först bygga de nya husen innan man river de gamla. Och någon nyproduktion syntes knappt till, utom att man är i färd med att bygga ny järnväg på västra sidan sjön.

 Sedan är det en tvistefråga hur mycket av det gamla som ska bevaras, vilket väl betyder att det ska flyttas och återuppbyggas likadant. För den oinvigde ser det kanske inte ut som omistliga miljöer, men för den som bor eller bott där är det ändå mycket speciellt.

En hel del har ändrats sedan 1950, men man behöver bara tänka bort bilarna och tänka grus i stället för asfalt, så kan man föreställa sig den Klondike-lika nybyggarmiljö som fanns där för 60 - 100 år sedan. Bilden nedan är från Hermelinsgatan med Luossavaara i bakgrunden.

 Här från stadsdelen "Sibirien"-  Bergmansgatan (idag gata utan namn) där spårvagnen gick till gruvan i Kirunavaara. Husen är typiska s k bläckhorn, ursprungliga gruvarbetarbostäder.

Sedan jag vandrat genom stan den första dagen, hyrde jag bil och körde först till Jukkasjärvi och besåg kyrkan. Den har en berömd altartavla från 1958, av Bror Hjorth.  Kyrkan själv går dock tillbaka till 1600-talet.

Jean Francois Régnard var en rik köpmansson som reste i Europa på 1600-talet och bl a besökte Stockholm, där han fick rådet att resa till Lappland. I Jukkasjärvi tyckte han sig behöva dokumentera sitt besök och lät därför rista in i såväl trä som sten detta:

Gallia nos genuit, vidit nos Africa, Gangem
Hausimus, Europeamque oculis lustravimus omnem:
Casibus et variis acti terraque marique,
Stetimus hic tandem, nobis ubi defuit orbis
de Fercourt, de Corberon, Regnard.

I svensk översättning:
Gallien oss födas såg: oss Afrika sett; vi ur Ganges
druckit, och hela Europa med egna ögon vi beskådat;
Sedan av skiftande öden vi drivits på land och på haven
Äntligen här vi gjorde halt, där världen för oss tagit ända
de Fercourt, de Corberon, Regnard.

Träversionen finns att beskåda i vapenhuset i Jukkasjärvi kyrka, se nedanstående bild.

På 1700-talet kom en annan resenär hit, Aubrey de la Motrayes, en Karl-XII-beundrare som hängde efter kungen varthän han begav sig. Han kom till Jukkasjärvi, fick se Régnards ristning och ville inte vara sämre själv, uatn ristade in den mening som syns dåligt under Régnards, och som börjar :

"Gallia mi lucem dedit et liberum Anglia portum ... "

Nåja, efter Jukkasjärvi körde jag tillbaka till Kiruna för lunch och körde sedan 64 km till Nikkaluokta. Längs vägen syntes hela tiden Kebnekaises fjällvärld västerut.

En kortare vandringstur hann jag med.

Interiör från Nikkaluokta kapell.

Sist på dagen körde jag upp på Luossavaara för att beskåda utsikten. Här ser vi staden bre ut sig och med Kirunavaara i bakgrunden.

 Vädret hade hittills varit bra, visserligen mulet men inget regn och god sikt, så man gick inte miste om några utblickar. Den norska vädertjänsten yr.no hade förutsagt att torsdagen skulle bli den sämsta väderdagen med dålig sikt och regn. Sällan har en vädertjänst haft så fel. Dagen blev den bästa med sol nästan hela tiden, blå himmel och enstaka stackmoln.

 Så jag beslöt att ta tåget till Narvik. bese staden på 2 timmar och sedan vända tillbaka till Kiruna. Tåget var dock försenat, skyltningen instabil och järnvägsdamen Järda hade heller inte mycket verklighetskontakt. En av de väntande gubbarna tog då upp sin mobil, ringde lokförararen och frågade "Var är du?  Hur lång tid tar det innan du kommer?"  Han fick klart besked, tåget var 45 minuter sent och det stämde på pricken.

Isen på Torneträsk hade inte riktigt hunnit gå upp.

På den norska sidan blir naturen mer dramatisk. Vi ska ner mot Rombakfjorden och ner till Narvik vid havsninån.

Här kan vi se ett malmtåg som snart kommer att vänta på oss vid ett mötesspår. Bilden är tagen med optisk zoom så tåget är längre bort än det verkar.

Framme vid Narvik hade jag nu bara en timme på mig innan jag måste tillbaka.  Men för all del, jag hade redan varit i Narvik tre gånger tidigare.

På återvägen fotograferade jag Vassijaure station, en av de tre stora transformatorstationerna längs banan. De två andra är Abisko östra  och Torneträsk.  Söder om Kiruna finns också några stycken.

Ett kort men intensivt besök i norr.