Fråga Lund 1962 och 1969

 Nostalgi eller vad? Jag har roat mig med att titta på några gamla program "Fråga Lund" på SVT Öppet arkiv. De tidiga programmen från 1962 och 1967 skiljer sig avsevärt från liknande program idag. Tonen mellan panel och utfrågare är mycket artig och högaktningsfull på ett sätt som idag känns överdrivet. Programmen är helt fria från trams och flams och att alla pratar i munnen på varandra, som är vanligt i frågeprogram i TV idag. I det första programmet från 1962 får vi se hur Gerhard Bendtz och Sten von Friesen dividerar och multiplicerar tal skrivna med romerska siffror. von Friesen får inte riktigt ihop det på slutet men avslutar det ändå elegant eftersom han vet vad slutresultatet ska bli.

 Den 4 juni 1969 sändes ett Fråga Lund med en ny panel. Det störde mig att man inte fick någon ordentlig presentation av den nya panelen. Programledare var dåvarande rektorn Philip Sandblom, som inte riktigt kunde hålla styr på panel och deltagare. Programmet föreföll väldigt aktuellt, man behandlade växthuseffekt och global uppvärmning, rasbegreppet och "Öresundsbrokonsortiet". Det intressanta med växthuseffekten var att man ansåg att koldioxid och utsläpp från trafiken inte skulle utgöra något problem. Vid den här tiden var bekymret med trafikutsläppen snarare kolmonoxid och svavelföreningar eftersom man ännu inte hade katalytisk avgasrening. Rasbegreppet diskuterades och problematiserades och man jämförde mänskliga raser och hundraser. Slutligen beskärmade man sig över Öresundsbrokonsortiets långsamhet. Detta var alltså 1969, konsortiet kom till sist till skott och presenterades ett förslag som antogs av den svenska riksdagen 1974 trots centerpartiets motstånd. Svenska nyhetsmedia trodde den gången att bron därmed var beslutad och insåg inte att Danmark kanske också skulle vara med och bestämma. Där hade man just haft val och det nya folketinget röstade mot brobygget. Det skulle ta mer än 20 år innan man tog fatt i frågan igen men då fick vi också järnväg på bron, vilket vi inte skulle ha fått om den byggts på 1970-talet.

Vandring i Fulltofta

Idag vandrade jag genom skogarna i Fulltofta, mellan Hörby och Höör.

 Det är mest lövskog, både björk, bok och ek men en del gran finns också. På en gammal granlåga växte denna luktticka (Gloeophyllum odoratum). Eftersom den växer på undersidan av lågan så blir det mest porlagret som visas och hattarna bara antyds som utvikta kanter.

Men så här kan lukttickan också se ut när underlaget är vertikalt.

På den här mossbelupna stubben finns både stubbdyna och violett geléskål.

Senaste numret av New Scientist har en artikel om svampar och där sägs bland annat att violett geléskål (Ascocoryne cylichnium och sarcoides) innehåller ett ämne som finns i dieselolja, och alltså skulle man här ha en metod att med svampens hjälp förvandla cellulosa från gamla stubbar till bränsle för motorfordon. Om det är praktiskt genomförbart är förstås en annan sak.

 Många träd var skadade efter de senaste stormarnas härjningar.. Om de här träden knäckts av Simone Judas eller av Sven Bodil Xaver får väl vara osagt.

Almskogen i Örup

Igår besökte jag almskogen i Örup tillsammans med en bekant (en annan svampnörd!). Örups almskog drabbades hårt av almsjuka för ca 20 år sedan och alla almarna ligger ner sedan länge. Det gör att det nu är gott om vedlevande svampar, och just denna period mellan höst och vinter är den mest givande om man har intressen åt det mykomana hållet.

 Svartöra är vanlig på de avbarkade amlågorna här i Örup, annars en sällsynt svamp.

Så här kan svartöra också se ut. Närmast ett hundlikt utseende.

 I almskogen fanns också gott om släktingen judasöra Judasöra växer mest på fläder och är ätlig om än inte så smakrik men den ger gott tuggmotstånd. Den förekommer i kinesisk matlagning och anses vara mycket nyttig.

Vi hittade också en vit variant av judasöra, annars känd bara från Italien och Slovakien.

 En annan njutbar matsvamp så här års är vinternagelskivling.

 Den växer innanför barken på almen och när barken lossnar tappar svampen lite fotfästet.

 Till sist: mycelmatta av vedbläcksvampen. Några fruktkroppar av bläcksvampen fanns förstås inte, det var alltför sent på året för det.

Traneröds mosse

En dag i slutet av november begav vi oss till Traneröds mosse på Söderåsen för att studera vitmossa.


Det visade sig att man inte kunde gå spåret över högmossen eftersom spängerna var indragna. Utan spång går man inte gärna om man inte vill sluta som Bockstensmannen.

Men det gick bra att gå i kanten av mossen och man fick se flera arter av vitmossa ...

 och det fanns också tranbär i Traneröd.

 Vi såg också andra mossor och bägarlavar

samt gifthätting

och trattkantarell

Vi fortsatte över Lilla Klåveröd, med åtskilliga stenmurar som visade att jordbruk har bedrivits här tidigare.

Detta är Kvarndammen och här fanns en mölla som drevs av torpet i Lilla Klåveröd.

Om återträffen

Vi har varit på bio och sett Återträffen av och med Anna Odell. Filmen handlar om hur hon (Anna) blev mobbad under sin skoltid och sedan, när klassen skulle ha återträff 20 år efter sista avslutningen i nian, var den enda som inte blev inbjuden. Hon beslöt sig för att göra en film där hon faktiskt blir inbjuden till återträffen och där konfronterar sina förra klasskamrater med sina upplevelser av skoltiden.
 Det vill säga, i filmen blir hon inte heller inbjuden till återträffen, men hon gör en film i filmen där hon faktiskt är inbjuden. När hon där försöker få kontakt med de gamla klasskamraterna och försöker få dem att förstå eller reagera på vad hon säger blir stämningen pinsam. Det är till och med så att man som åskådare börjar tycka att hon är lite "jobbig" och man får nästan sympati för  klasskamraterna där de vrider sig i stolarna. En känsla som dock är övergående.
 Sedan tar filmen i filmen slut och Anna försöker - alltså i filmen men inte i filmen i filmen - nu ta kontakt med de gamla klasskamraterna för att förmå dem att se hennes film, och samma pinsamma scener spelas upp igen, och man får åter samma känsla av sympati för mobbarna och att de  mobbade känns jobbig. Men åter försvinner den känslan och man upplever filmens styrka i berättelsen om utsattheten hos den som är i underläge och kan inte undgå att beundra modet hos den som försöker få upprättelse i efterhand, trots att hon bryter mot många sociala konventioner. Sedan är filmen slut och man undrar om det finns ytterligare ett skal men det finns i så fall utanför filmen. Har den verkliga Anna också faktiskt fösökt konfrontera sina verkliga klasskamrater? Har de sett filmen?

Sandhammaren

Sandhammaren ligger vid Skånes sydöstra spets och är en av mina favoritplatser. Den ska beses i  november vid mulet väder då färgerna kommer till sin rätt. Jag tycker nog att det är nästan den allra vackraste natur som finns. Vill man läsa om Sandhammaren rekommenderar jag Frans Löfströms böcker "Här Ostpå" och "Kring Sandhammaren" eller Inge Löfström "Detta är Österlen".

Hedfingersvamp (Clavaria argillacea) växer i mossan och bidrar till färgspelet.

Kråkbär.

Islandslav. Det påstås att man koka en dekokt av den och dricka den som buljong och då botar den hosta bättre än någon hostmedicin. Jag har dock inte provat.

Renlav (Cladonia rangifera). Alltså inte vitmossa!

Detta är däremot vitmossa.

Laxskivling (Laccaria laccata) är en också en vacker färgklick bland lavarna.

Novembersvampar

Det milda och fuktiga vädret är gynnsamt för senhöstsvampar. Det är framför allt på magra betesmarker man hittar de bästa fynden,

 som till exempel blodvaxskivling (Hygrocybe coccinea) på Genarps allmänning

och stolt fjällskivling (Macrolepiota procera) på Risen, också vid Genarp.

 I Rökepipan vid Dalby fann vi scharlakansröd vaxskivling (Hygrocybe punicea)

och gråblå nopping (Entoloma mougeotii).