Vandring i Fulltofta

Idag vandrade jag genom skogarna i Fulltofta, mellan Hörby och Höör.

 Det är mest lövskog, både björk, bok och ek men en del gran finns också. På en gammal granlåga växte denna luktticka (Gloeophyllum odoratum). Eftersom den växer på undersidan av lågan så blir det mest porlagret som visas och hattarna bara antyds som utvikta kanter.

Men så här kan lukttickan också se ut när underlaget är vertikalt.

På den här mossbelupna stubben finns både stubbdyna och violett geléskål.

Senaste numret av New Scientist har en artikel om svampar och där sägs bland annat att violett geléskål (Ascocoryne cylichnium och sarcoides) innehåller ett ämne som finns i dieselolja, och alltså skulle man här ha en metod att med svampens hjälp förvandla cellulosa från gamla stubbar till bränsle för motorfordon. Om det är praktiskt genomförbart är förstås en annan sak.

 Många träd var skadade efter de senaste stormarnas härjningar.. Om de här träden knäckts av Simone Judas eller av Sven Bodil Xaver får väl vara osagt.

Almskogen i Örup

Igår besökte jag almskogen i Örup tillsammans med en bekant (en annan svampnörd!). Örups almskog drabbades hårt av almsjuka för ca 20 år sedan och alla almarna ligger ner sedan länge. Det gör att det nu är gott om vedlevande svampar, och just denna period mellan höst och vinter är den mest givande om man har intressen åt det mykomana hållet.

 Svartöra är vanlig på de avbarkade amlågorna här i Örup, annars en sällsynt svamp.

Så här kan svartöra också se ut. Närmast ett hundlikt utseende.

 I almskogen fanns också gott om släktingen judasöra Judasöra växer mest på fläder och är ätlig om än inte så smakrik men den ger gott tuggmotstånd. Den förekommer i kinesisk matlagning och anses vara mycket nyttig.

Vi hittade också en vit variant av judasöra, annars känd bara från Italien och Slovakien.

 En annan njutbar matsvamp så här års är vinternagelskivling.

 Den växer innanför barken på almen och när barken lossnar tappar svampen lite fotfästet.

 Till sist: mycelmatta av vedbläcksvampen. Några fruktkroppar av bläcksvampen fanns förstås inte, det var alltför sent på året för det.

Traneröds mosse

En dag i slutet av november begav vi oss till Traneröds mosse på Söderåsen för att studera vitmossa.


Det visade sig att man inte kunde gå spåret över högmossen eftersom spängerna var indragna. Utan spång går man inte gärna om man inte vill sluta som Bockstensmannen.

Men det gick bra att gå i kanten av mossen och man fick se flera arter av vitmossa ...

 och det fanns också tranbär i Traneröd.

 Vi såg också andra mossor och bägarlavar

samt gifthätting

och trattkantarell

Vi fortsatte över Lilla Klåveröd, med åtskilliga stenmurar som visade att jordbruk har bedrivits här tidigare.

Detta är Kvarndammen och här fanns en mölla som drevs av torpet i Lilla Klåveröd.

Om återträffen

Vi har varit på bio och sett Återträffen av och med Anna Odell. Filmen handlar om hur hon (Anna) blev mobbad under sin skoltid och sedan, när klassen skulle ha återträff 20 år efter sista avslutningen i nian, var den enda som inte blev inbjuden. Hon beslöt sig för att göra en film där hon faktiskt blir inbjuden till återträffen och där konfronterar sina förra klasskamrater med sina upplevelser av skoltiden.
 Det vill säga, i filmen blir hon inte heller inbjuden till återträffen, men hon gör en film i filmen där hon faktiskt är inbjuden. När hon där försöker få kontakt med de gamla klasskamraterna och försöker få dem att förstå eller reagera på vad hon säger blir stämningen pinsam. Det är till och med så att man som åskådare börjar tycka att hon är lite "jobbig" och man får nästan sympati för  klasskamraterna där de vrider sig i stolarna. En känsla som dock är övergående.
 Sedan tar filmen i filmen slut och Anna försöker - alltså i filmen men inte i filmen i filmen - nu ta kontakt med de gamla klasskamraterna för att förmå dem att se hennes film, och samma pinsamma scener spelas upp igen, och man får åter samma känsla av sympati för mobbarna och att de  mobbade känns jobbig. Men åter försvinner den känslan och man upplever filmens styrka i berättelsen om utsattheten hos den som är i underläge och kan inte undgå att beundra modet hos den som försöker få upprättelse i efterhand, trots att hon bryter mot många sociala konventioner. Sedan är filmen slut och man undrar om det finns ytterligare ett skal men det finns i så fall utanför filmen. Har den verkliga Anna också faktiskt fösökt konfrontera sina verkliga klasskamrater? Har de sett filmen?

Sandhammaren

Sandhammaren ligger vid Skånes sydöstra spets och är en av mina favoritplatser. Den ska beses i  november vid mulet väder då färgerna kommer till sin rätt. Jag tycker nog att det är nästan den allra vackraste natur som finns. Vill man läsa om Sandhammaren rekommenderar jag Frans Löfströms böcker "Här Ostpå" och "Kring Sandhammaren" eller Inge Löfström "Detta är Österlen".

Hedfingersvamp (Clavaria argillacea) växer i mossan och bidrar till färgspelet.

Kråkbär.

Islandslav. Det påstås att man koka en dekokt av den och dricka den som buljong och då botar den hosta bättre än någon hostmedicin. Jag har dock inte provat.

Renlav (Cladonia rangifera). Alltså inte vitmossa!

Detta är däremot vitmossa.

Laxskivling (Laccaria laccata) är en också en vacker färgklick bland lavarna.

Novembersvampar

Det milda och fuktiga vädret är gynnsamt för senhöstsvampar. Det är framför allt på magra betesmarker man hittar de bästa fynden,

 som till exempel blodvaxskivling (Hygrocybe coccinea) på Genarps allmänning

och stolt fjällskivling (Macrolepiota procera) på Risen, också vid Genarp.

 I Rökepipan vid Dalby fann vi scharlakansröd vaxskivling (Hygrocybe punicea)

och gråblå nopping (Entoloma mougeotii).

Årets oktoberstorm

Måndagen den 28 oktober drog stormen in över Skåne, på vissa håll med orkanstyrka. Fullt så kraftigt blåste det inte i Sandby men kraftigt nog. Det hela var dock över på några timmar.

 Pilen i hörnet på min trädgård fick ett antal knäckta grenar men klarade sig i övrigt. Eftersom pilens grenar är så sköra klarade sig trädet från att välta.

 Detta är morgonen efter stormen.

 De flesta andra träd klarade sig bra. Ask och alm har fällt sina blad och blev inte samma vindfång. Och på bokarna blåste alla löv av först  så alla grenar blev kala och då klarade de sig också.

Värre var det för björkarna som blev riktiga vindfång och föll med hela bladkronan.

Nära

 Den sista tiden har jag rört mig mest i närområdet och noterat höstens framåtskridande.

En dag vandrade vi på vägarna mellan Södra Sandby och Flyinge.

 Järnvägen/cykelbanan/promenadvägen mot Lund ser ut som en lövsal nu.

 Judasöron på fläder i Fågelsång - mogna att skördas.

 Grönskål på mossbeklädd låga, också i Fågelsång.

 Det har regnat en del sista tiden så att det finns vatten i bäckarna igen - som här i Röglebäcken i Fågelsång.

Oktober på Romeleåsen

 En dag i början på månaden gick vi en tur i Häckeberga naturreservat, utgående från Genarps idrottsplats.

Här är bron över Höje å nära Häckeberga kvarn. Det är nästan inget vatten i ån eftersom sommar och höst varit så torra.

 Men det fanns lite svamp i skogen i alla fall. Vi fann flera fina ex av gyllenskivling eller guldtofsskivling (Phaeolepiota aurea), en ganska sällsynt men ståtlig och vacker svamp. Den har ansetts ätlig men enligt litteraturen kan vissa personer erfara giftverkningar. Så vi avstod från att äta den.

 En annan ståtlig svamp som vi hittade på betesmarken, stolt fjällskivling, tog vi däremot hem till stekpannan.

Någon vecka senare gick jag en annan vandring med samma utgångspunkt, också genom Häckeberga naturrreservat. Hösten visade fortfarande  vackra färger.

Utsikt över Häckebergasjön.

Ringsjötrakten

 Förra helgen tillbringade jag i trakten av Höör då Puggehatten hade inventeringshelg och studerade svampar, främst spindelskivlingar.  Fredagen inventerade vi Fulltofta naturreservat och naturcentrum. Det fanns gott om gäss i Ringsjön.

 En livboj kan säkert komma till god nytta. Att man har stavat fel till Fulltofta gör mindre i sammanhanget.

 Sydlig sotticka (Ischnoderma resinosum) är en svamp som är tacksam att fotografera. Tar man dessutom bilden med blixt framstår vattendropparna tydligare genom reflexion.

 Vid Stockamöllan finns en del obskyra historiska minnesmärken. Till exempel Stenbocksmonumentet på platsen där Magnus Stenbock ...

... gick över Rönne å på väg mot Helsingborg 1710.

På andra sidan ån finns Gustaf-Adolf-stenen där arvprins Gustaf Adolf (allltså far till vår nuvarande kung) ristat in namn och datum av för mig okänd anledning.