tisdag 22 december 2020

Sandhammaren

Jag brukar besöka Sandhamaren varje år i december för att uppleva det speciella ljuset, den vita sanden, den djupgröna mossan och bägarlavarna (och andra lavar) samt en och annan svamp.

söndag 13 december 2020

Spårvägen i Lund

Idag började spårvagnen i Lund köra och jag åkte med en av de tidigare turerna. P g a söndag och mulet väder var det glest med människor.
Spårvagnen utgår från Clemenstorget, nära stationen Lund C. Den kör till sjukhuset, LTH. forskningsbyn Ideon, forskningsanläggningen Max IV till ESS (European Spallation Source).
Interiör i spårvagnen Åsa-Hanna innan vi kör igång.
Bild tagen bakåt i vagnen.
Här passerar vi synkrotronljusanläggningen Max IV. Acceleratorringen syns framför huvudbyggnaden. Beskrivning av Max IV finns på Wikipedia .
Här har vi anlänt till slutstationen ESS, som, vilket framgår av bilden, ännu inte är klar. Beräknas tas i drift 2023. Om ESS kan man läsa på Wikipedia .
Vi befinner oss än så länge i lantliga omgivningar. Bilden visar Odarslövs mölla.

Härmed blir Lund Sveriges 14:e spårvägsstad om man räknar alla anläggningar som finns eller har funnits. Med dem som finns idag blir Lund den fjärde. Landskrona är Sveriges fjärde tråbuss-stad och den enda som idag har trådbuss.

Spårvagnarna har namn som anknyter till företeelser i eller från Lund, som Sfinxen, Harald Blåtand, Saxo Grammaticus, Brandklipparen m fl. Åsa-Hanna är en roman skriven av Elin Wägner, som visserligen var född i Lund, men mest verksam i Stockholm. Åsa-Hanna utspelar sig i Småland.

lördag 28 november 2020

Håris igen

Efter en dag med dimma följde en natt med frostgrader och på lördagmorgonen var vädret klart och lite kyligt. Jag körde till Häckebergasjön.
Det fanns flera pinnar på marken med vackra frostutfällningar, alltså håris.. Fler inlägg med håris kan nås via etiketterna i högra spalten. En bra förklaring på fenomenet har Wikipedia .
Flera fina spindelväv blir tydliga efter frostnatten.

fredag 27 november 2020

Novemberdimma i Risen

Nu har novemberdimman äntligen infunnit sig i slutet av månaden.
Jag beslöt mig för att uppleva den i Risen söder om Genarp (Skåne). Dimman låg fuktig över betesmarken, det var vindstilla och några plusgrader.
Spindelväven syns tydligt nu med små droppar i det småfuktiga vädret.
Lite svampar kunde man hitta i gräset, i alla fall några små brunsporiga hättingar. Men de riktiga ängssvamparna (vaxskivlingar och rödskivlingar) tycks inte ha överlevt två frostnätter.

onsdag 28 oktober 2020

Höstbilder från Vedema

Jag visar några höstbilder från Vedema, ett naturskyddsområde nordväst om Hässleholm. Här finns bokskog, björkskog och granskog i blandning, en mindre sjö (Barsjön) och området genomflyts av Hörlingeån.

Bokskogen har skiftat färg från grönt till gulrött.

Inte mycket svamp i skogen men på en grusväg växte mycket mönjeskål.

I den mossiga granskogen hittade jag streckmusseron, som är en god natsvamp.

Barsjön är den största sjön inom området.

Det blå spåret följer Hörlingeån.

måndag 12 oktober 2020

Svampar och grisar i mellersta Skåne.

Efter en lång svampfattig sommar och förhöst har nu svamparna dragit igång på riktigt i skog och mark. Jag visar några bilder från Linnebjär i Södra Sandby och från Risenskogen i Genarp där jag också mötte en flock vildsvin.

Öppen plats i Linnebjär med utsikt mot betesmark för Flyinge hästar.

Korkmussling, seg och oätlig.

Rodnande fjällskivling. Just denna art är en relativt god matsvamp. Andra varianter av rodnande fjällskivling kan vara svagt giftiga.

Lysticka, som är utmärkt att färga ullgarn med. Ger lila färg.

Några dagar tidigare hade jag företagit en promenad i Risen utanför Genarp i hopp om att finna ängssvampar men tyvärr visade sig inga. Jag fick nöja mig med borstticka på en boklåga.

En art av honungsskivling.

Inne i skogen fick jag syn på ett vildsvin som strax korsade min väg. Nu ska man ju sjunga eller föra oväsen för att få resten av flocken att hålla sig undan.

Men det hjälpte inte. Strax efteråt kom en flock på åtta djur och jag lyckades få bild på ett par av dem när de korsade stigen. Mötet avlöpte odramatiskt då djuren helt ignorerade mig. Men det var helt klart att de hade noterat min närvaro.

lördag 10 oktober 2020

Sommarens läsupplevelser. 4. Marianne Frankenhaeuser.

På antikvariat inhandlade jag boken Stressparadoxen av Marianne Frankenhaeuser, utkommen 2005. Marianne Frankenhaeuser var född von Wright, 1925 i Helsingfors, och var yngre syster till filosofen Georg Henrik von Wright. Familjen kom urpsrungligen från Skottland, flydde från Oliver Cromwells skräckvälde på 1600-talet. Trots detta ursprung ska det finländsk-svenska släktnamnet uttalas på svenska ("Vrickt"). Andra kända släktingar är bröderna Magnus, Wilhelm och Ferdinand von Wright som gav ut de berömda fågelböckerna "Svenska fåglar" (första upplagan 1828 - 1838).

Första delen av boken handlar om uppväxten i Finland under mellankrigstiden och andra världskriget samt en bit in på 1950-talet. Finlands tid som storfurstendöme i det kejserliga Ryssland satte fortfarande prägel på Finland under mellankrigstiden, dels vissa kvarvarande kulturella yttringar, dels en viss rysskräck. Inbördeskriget 1918 skapade djupa motsättningar i det finländska samhället och dessa varade fram till andra världskriget, kanske längre. MF besökte Moskva vid en psykologkongress på 1960-talet och detta ingav henne så kraftiga obehagskänslor att hon inte ville besöka Ryssland (eller Sovjetunionen) fler gånger trots inbjudan.

Under andra världskriget var skolorna stängda mellan maj och oktober, då det rådde arbetsplikt, vilket innebar att skolungdomen arbetade i lantbruket under sommaren. - Helsingfors bombades ofta under krigsåren, vanligen på molnfria nätter. Det fanns en regel som sa att barnen slapp gå i skolan nästa dags förmiddag om det gått flyglarm efter midnatt. Många barn chansade på att larmet skulle gå och underlät att läsa läxan till nästa dags förmiddag.

Under krigets slutskede blev striderna mest intensiva på Karelska näset och 70 000 barn evakuerades från Karelen till Sverige. Marianne var en av ledarna för barntransporterna. Hon beskriver hur de under en av tågresorna blev utsatta för flyglarm och måste evakuera tåget ute i skogen mitt i ödemarken under en kall och snörik vintermånad - och skräcken och hjälplösheten att pulsa runt i snön med ett antal villrådiga barn tills de kunde äntra tåget igen och fortsätta.

Från 1944 till 1956 arrenderade Sovjetunionen Porkalahalvön sydväst om Helsingfors. Då familjen skulle resa från Helsingfors till sommarstället på Ingö så måste de åka med tåg genom Porkalahalvön. Det innebar att tåget stannade precis vid gränsen, tunga järnluckor sattes för fönstren och tåget körde sakta genom det ockuperade området. När man var ute ur området stannade tåget, luckorna togs bort och man fortsatte som vanligt. Man undrade vad det var man inte fick se.

Första delen slutar i en betraktelse över vad som skiljer Finland och finländare från Sverige och svenskarna. Skillnaderna bottnar i Finlands blodiga och krigiska historia medan Sverige väsentligen haft fred sedan 1815. I Finland är människorna alltid inställda på förändringar och beredda på att något ska hända som kan kullkasta deras liv. I Sverige utgår man från att allting är bestående. Under kriget klagade svenskar på att man inte kunde få bananer på grund av importstoppet.

Marianne von Wright hade under kriget utbildat sig till barnskötare. Efter kriget utbildade hon sig i Helsingfors, USA, Oxford och Sverige och blev så småningom professor i psykologi vid Karolinska Institutet i Solna.

Hon gifte sig med Bernhard Frankenhaeuser (1946) strax innan första USA-resan och förlovningstiden blev mycket kortvarig för att hon skulle hinna med bröllopet före resan. - Under sitt år i USA fick hon träffa många människor med kraftigt rasistiska åsikter, fientliga mot såväl svarta som mot judar. Bland annat blev hon medlem i en sorority vid sitt college och fick förklarat för sig att denna sorority var en mycket fin förening som naturligtvis inte släppte in judar, och colleget tog givetvis inte emot svarta studenter. Dessa människor menar hon var bland dem som senare tillhörde Nixons "silent majority" och idag, skulle jag kunna tillägga, Donald Trumps anhängare. MF insåg också vad som skedde i Vietnam, snabbare än de flesta andra. - Vid senare besök i USA mötte MF ingenting som liknande denna fördomsfulla inskränkta grupp männiksor utan forskare med helt annan männiksosyn.

Med kombinerade studier i Helsingfors och Stockholm fick MF en fil.kand. med huvudintresse i psykologi. Som forskningsinriktning valde hon biologisk psykologi vilket blev problematiskt eftersom ämnet var okänt i Sverige.

. Andra delen av boken behandlar stressforskning, och, även om den är mycket intressant, så har jag haft svårt att få en samlad bild och avstår därför från att ge en sammanfattning.

torsdag 17 september 2020

Vombs fure i september

Dagen började dimmigt, särskilt ute i det öppna landskapet och dimman lättade bara delvis i skogen. Jag anlände till Vombs fure dels för att kolla upp tidigare fynd, dels för att se om skogen bjöd på matsvamp.
Jag ville kolla upp på brandtickan (Pycnoporellus fulgens) som jag noterat vid tidigare besök. Brandticka var tidigare rödlistad men har blivit mycket vanligare de senaste åren och togs därför ur rödlistan i år. Men den är rolig att hitta ändå.
Den växer vanligen på granstubbe och åtföljs alltid av klibbticka.
Av matsvampar fanns diverse kremlor (tegel-, vin-, stor-, m fl), vidare rimskivling och blodriska (se bilden).
Röda kremlor tåga vi (jag) förbi.

onsdag 9 september 2020

Sommarens läsupplevelser. 3. Malena Ernman.

Jag har också läst Malena Ernmans biografi över döttrarna Greta (Thunberg) och Beata (Ernman): "Scener ur hjärtat". Det är en dokumentation över hur det är att leva med två barn med diagnoser, Asperger och/eller autism. Det framgår också att Malena E själv visade liknande symptom i sin barndom och ungdom men fann sig tillrätta med operan som arbetsfält.

Redan tidigt kom problemen med ätstörningar för Greta, sedan också svårighet med sociala kontakter med andra barn och vuxna, vilket särskilt accentuerades då hon började skolan. Hon mobbas systematiskt av klasskamraterna. När hon försöker gömma sig på toaletten under rasterna blir hon utkörd av lärarna. Greta kan bara äta specialmat, och då hennes mat märks med hennes namn i skolans kök vill hon inte äta den, för hon kan inte äta mat med text på.

Greta är "högpresterande" och har en enorm kapacitet att lära sig saker utantill, bland annat alla länder på jorden och deras huvudstäder och kan också uttala städernas namn baklänges. Hon kan hela periodiska systemet men är lite bekymrad över att det finns några namn på grundämnen där hon är osäker om uttalet.

En kognitiv dissonans uppstår när skolklassen får se en film om hur mycket plast som driver omkring i haven, särskilt utanför Asiens kust. Alla elever är mycket allvarliga och tagna över detta under lektionen, men på rasten återgår alla utom Greta till de vanliga samtalen om helg och semester och vart man ska åka. Bara Greta fortsätter att fundera över konsekvenserna av de problem filmen tog upp. Den kognitiva dissonansen upplevs av Greta men den borde upplevas av lärarna och de andra eleverna istället. Det är denna erfarenhet liksom andra budskap om miljöförstöring och klimatproblem som får Greta att starta skolstrejken. Till en början sitter hon helt ensam och hon var beredd att sitta ensam hur länge som helst även om hon inte skulle få efterföljare.

Närhetsprincipen: vi intresserar oss bara för problem som drabbar oss eller andra i vår närhet. På grund av att det är så lätt att flyga vart som helst över jorden, så innebär närhet inte längre geografisk närhet utan snarare kulturell närhet eller omfattar de länder vi besöker på semestern. På så vis ligger Australien närmare Sverige än vad Litauen gör. Skogsbränder i Australien tar stor plats i nyheterna i svensk TV medan händelser i Litauen aldrig omtalas, trots att Litauen ingår i samma politiska union (EU) som Sverige.

För att få genomslag och komma någon vart måste man ha social kompetens. Udda personligheter, t ex sådan med Aspergers syndrom eller autism blir aldrig uppmärksammade. Undantaget är Greta Thunberg på grund av mycket speciella omständigheter och att hennes skolstrejk kom att ligga precis rätt i tiden. Vanligtvis är det nödvändigt att vara utåtriktad.

"Många tror att det fanns en tid då människan levde i harmoni med naturen men en sådan tid har aldrig existerat. Människor har levt i harmoni med naturen, men aldrig mänskligheten."

Skogsskövling, industriellt jordbruk, havsförsurning och överfiske bidrar till att utrota den biologiska mångfalden. Men ingen vi känner vet att samma skogsskövling som vi upprörs över i Amazonas äger rum precis runt hörnet i det norra skogsbältet. Och Sverige är bland de allra värsta i Europa när det gäller skogsskövling. Sverige har skrivit på avtal om att skydda 17 % av naturskogen, men i verkligheten är bara 7 % skyddad och det finns högst 10 - 15 % gammelskog kvar i Sverige. Då ska man veta att det tar 10000 år att få tillbaka en gammelskog. Malena med döttrar och familj åker i bil mellan Kalix och Gällivare och ser bara kalhyggen, plantager och monokulturer där man för ett titoal år sedan såg skog. I Sverige finns bara fyra enmilaskogar kvar, alltså skogar där man kan gå en mil i samma riktning och vara kvar i skogen. 61 % av skogen har avverkats de senaste 60 åren. Dessutom utarmas de delar av Sverige där naturtillgångarna finns och alla pengarna förs till Stockholm eftersom det är där storbolagens huvudkontor finns.

söndag 6 september 2020

Jakten på Gullspira

Från Hovdala några km utanför Hässleholm utgår en hel massa fina vandringsleder. Jag bestämde mig för "Jakten på gullspira". Titeln alluderar på en barnbok "Barnen ifrån Frostmofjället" av Laura Fitinghoff. Den handlar om nödåren på 1860-talet i Ångermanland och om barn som rymmer från sitt fosterhem och tar med sig geten Gullspira, som ska ge dem mjölk. Gullspira rymmer men barnen finner henne. I boken talar barnen en ångermanländsk dialekt. Sedan gjordes en film efter boken och i filmen talar barnen stockholmska. - Sambandet mellan bokens tema och vandingsleden föreföll mig dock oklar.
Vandringarna utgick från Hovdala slott, som har en intressant historia, som dock får anstå till en annan gång. "Jakten på Gullspira" är 21 km men vandringsleden bildar siffran 8 och den korsar sig själv vid slottet, så det gick utmärkt att dela upp den på två delar.
Leden förde mig upp på kullen med utsikt över slottet.
Biblioteksruinen - Biblioteket lät byggas av slotsherren Michael Ehrenborg som förde med sig en större boksamling då han lämnade det militära. Sedan han avlidit fick byggnaden förfalla.
Hammarmölledammen. En uppdämd damm i Helge å, ovanför ett mindre vattenkraftverk.
Hovdala Trädhus där man kan få övernatt till en billig (?) kostnad.
Vandringen fortsätter in i en beteshage där det går en lös avelstjur samt kor och kalvar. Viss försiktighet tillråds.
Det var så här nära jag kom Gullspira. Ett getostmejeri.
Utsikt över Finjasjön.

tisdag 1 september 2020

Sommarens läsupplevelser. 2. Viveca Lärn.

Nästa bok i serien "Böcker jag läst i sommar" blir "Sladdisen" av Viveca Lärn. Den har en hel del gemensamt med Yvonne de Geers Aldrig en av oss, som är den första jag tog upp. I båda fallen genomsyras beskrivningarna av en kritisk hållning till auktoriteter och gällande "mainstream"-åsikter. Viveca var född 1944 som sladdbarn i Göteborg och hennes far, Hubert Lärn, var reporter och tecknare i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, en av de två eller tre tidningar i Sverige som tog klar ställning mot nazismen under andra världskriget.

Viveca lär sig läsa själv tidigt och blir inte välanpassad i skolan. Hon har också svårt att få kamrater. Hon finner barnlekar tråkiga, ologiska och obegripliga. och håller sig helst för sig själv. Hon har en del idiosynkrasier vad gäller mat, bland annat kan hon inte äta smör. Det vållar lite problem när hon på barnkalas varken vill äta tårta eller delta i lekarna utan går och gömmer sig. Det enda roliga är att spela Monopol inom familjen, mot föräldrar och storasyster och där hon och mamma fuskar hela tiden.

Viveca ska börja skolan och får börja direkt i andra klass eftersom hon redan kan läsa och skriva, och t o m läser Borta med vinden fast hon föredrar Wodehouse. Skolan är bra, eller skulle vara bra om man slapp lärarna och eleverna. Hon bestämmer sig för att hon ska gifta sig med skolvaktmästaren eftersom han kammar sig med kniv.

Viveca får så småningom mycket bra betyg i skolan utom i uppsatsskrivning då hennes lärarinna "Tjocka Läppen" tycker att hon har för mycket fantasi. På roliga timmen berättar Viveca ofta om deras tama gris Bertil som bor hos dem och håller på med en massa roliga upptåg. Hela klassen skrattar utom Tjocka Läppen. En eftermiddag är hela klassen på promenad med lärarinnan för att spana vårtecken, och Tjocka Läppen bestämmer sig för att syna Vivecas bluff. Hon drar hela klassen med sig till huset där Vivecas familj bor och ber att få träffa grisen Bertil. Mamman, som öppnar, förstår genast situationen och svarar "Så tråkigt att Bertil inte är hemma. Han har gått bio med sina griskompisar".

Viveca börjar sedan i flickskolan "Nya Elementar" som hon inte heller trivs så bra i. Hon längtar till gymnasiet där hon har bestämt sig för att välja latinlinjen. Här i flickskolan får man bara sig itutat en massa värdelöst vetande om Sessorna på Haga och andra likgiltigheter. Långt senare som vuxen är hon med i panelen i Fråga Lund, och frågar då hur man blir av med kunskapen om sessorna på Haga så det blir plats för rymdfysik och "roten ur". David Ingvar svarar henne "Hjärnan är inte en låda".

Pappan frågar Viveca om hennes lärare och hon nämner bl a namnet på gymnastiklärarinnan, varvid pappan anmärker: "Hennes man är nasse". Viveca blir tankfull och på nästa gymnastiktimme säger hon till lärarinnan: "Pappa säger att frökens man är en gris". Det är inte ett sätt att göra sig populär hos en lärare.

Viveca åker på konfirmationsläger på Åh stiftsgård i Bohuslän. Hon avskyr själva lägret liksom hon alltid har tyckt illa om att bli hopföst med andra i samma ålder. Men religionsundervisningen tycker hon om. Hon gillar Henric Schartau men han förs aldrig på tal. Viveca har en ljus bild av Schartau, en upfattning som står i kontrast till den demonisering Schartau har blivit utsatt för efter sin tid. Det var hans stränga och härsklystna lärjungar som skickades till det fattiga Bohuslän och därmed gav upphov till nidbilden av honom. Från Schartau fick Viveca och hennes familj inställningen att inte hävda sig själv, aldrig skryta.

Efter fente klass i flickskolan hoppas Viveca på att få komma in i gymnasiet men antagningsbeskedet dröjer. När terminen börjar går hon missmodig till sin gamla flickskola. Men redan första dagen, när klassen har matematik och just ska lära sig "roten ur" så kommer beskedet att hon ska infinna sig till uppropet i flickgymnasiet. Överlycklig beger hon sig dit, den enda smolken i glädjebägaren är att nu inte kommer att få lära sig "roten ur". I stället får hon läsa latin, som hon blir mycket duktig i.

Men glädjen varar inte så länge. Pappan har blivit utrikeskorrespondent för Göteborgs-Posten i USA och hela familjen ska flytta till San Francisco efter julen. Viveca blir olycklig av att lämna gymnasiet efter bara en termin och bli omplanterad på High School i USA, fast alla hennes kamrater avundas henne. Resultatet blir inte heller så lyckat. Under historieundervisningen påpekar hon att Amerika ingalunda upptäcktes av Christofer Columbus utan av en islänning vid namn Leif Erikson 500 år före Columbus. Den upplysningen tas inte väl upp av läraren. Och undervisningen i franska blir helt obegriplig då den amerikanska lärarinnans uttal inte ens avlägset liknar det uttal hon fick lära sig i skolan i Göteborg. Hon mår nu så dåligt att föräldrarna går med på att hon får åka hem till Sverige och bo hos släktingar i Göteborg. Samtidigt får hon komma tillbaka till flickläroverket där hon bara missat två månader, som hon relativt snabbt tar igen. - På planet hem får hon sällskap med Sveriges äldste tonåring, Lasse Löndahl.

Hon börjar nu också så smått på sin journalistiska bana genom att skriva en del artiklar för tidningarna i Göteborg. Hon upptäcker också att det är roligare att skriva barnböcker, för där behöver man inte hålla sig till sanningen.

söndag 30 augusti 2020

Sommarens läsupplevelser. 1. Yvonne de Geer.

Här tänkte jag skriva lite om några böcker jag har läst i sommar. Gemensamt för dem (eller några av dem, beroende på hur många jag orkar referera för tillfället) - är att ett centralt budskap är att man inte alltid ska lita till auktoriteter, vilkas position har uppnåtts på grund av hög status eller hög position i samhället. Alla böckerna är biografier, de flesta självbiografier.

Den första av de fyra eller flera böckerna jag ska tala om är "Aldrig en av oss" av Yvonne de Geer. Yvonne, som från början hette Ejvor, född 1930, adopterades från ett barnhem av adelsmannen Jakob de Geer sedan han och hans hustru misslyckades med att få fler barn efter att deras första barn dött. Det dröjde ända till Yvonnes tioårsdag innan hon fick veta att hon var adopterad och alltså inte "en av dem". Trots att adoptivföräldrarna försökte uppfostra henne som deras riktiga dotter kände hon alltid utanförskapet, bland annat genom oförsiktiga eller okänsliga kommentarer från andra släktingar. Släkten de Geer hade vid ett tillfälle förlorat större delen av de ärvda förmögenheterna genom en förfaders ekonomiska oaktsamhet och levde därför påfallande asketiskt - till en början av nödvändighet, men sedan blev asketismen en del av släktens tradition och image. Jakob de Geer var principellt och generellt mycket kritisk till alla auktoriteter och påverkade Yvonne att anta samma förhållningssättt. När hennes skola skulle få besök av kungen (Gustav V) blev Yvonne utvald att räcka över blomsterbuketten från skolan till kungen. Hon berättade detta för sin far, som nyktert konstaterade att det inte var något att vara mallig över. Hon hade bara blivit utvald på grund av sitt namn (de Geer) och för övrigt var Gustav V en åsna.

Yvonne fick veta att man aldrig skulle skryta med något eller uppträda brackigt, det var under ens värdighet. Således sattes hon i folkskola i Drottningholm, tillsammans med statarbarnen och var ungefär likadant klädd som de. Jakob avskydde sina konservativa och rika släktingar och solidariserade sig med arbetarklassen. Dock inte mer än att han höll på adelskapet och krävde att bli tilltalad som baron. Trots det sociala patoset fanns en viss bördshögfärd kvar. När familjen sedan flyttade in till Stockholm tappade de det tidigare sociala sammanhanget och blev helt främmande och tafatta inför det moderna stadslivet. Yvonne kom i ny skola och blev populär bland klasskamraterna men insåg snart att det inte berodde på hennes person utan på hennes namn.

Jakob de Geer intog tidigt en kritisk och avvisande hållning till nazismen. Han blev medlem i Tisdagsklubben som grundades av Amelie Posse. Jakob tyckte dock att Amelies kodade telefonsamtal var rätt löjliga (men telefonerna var avlyssnade) och Yvonne var vittne till hans utbrott när Amelie ringt och sagt att "nu är det tid att sätta potatis". - En av dem som ingick i försvarsmaktens telefonavlyssningsbyrå var Elisabeth Ralf, som jag har träffat ett par gånger vid bok- och biblioteksresor i Europa i början av 2000-talet. Hon var påfallande vital och resglad fast hon var långt över 80 år då. - Den svenska tigern såg som en symbol för feghet och undfallenhet mot nazismen.

Yvonne vantrivdes i skolan och en dag gick hon till biblioteket och lånade en bok av släktens anfader Louis de Geer om minnen från 1800-talet och hur det var att bli mobbad i den tiden skola. Jakob undrade vad hon läste och när han såg det sa han ungefär: "Louis var det inget större fel på - bra att han sköt Riddarhuset i sank och slopade de fyra stånden - en riktig överklasstyp!"

I hemmet lästes de riktiga tidningarna, Trots Allt (Ture Nerman) och Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (Torgny Segerstedt). - När jag läser om Tisdagsklubben och Amelie Posse i bokens tappning, undrar jag om de hade klarat att hålla stånd om Sverige också hade anfallits av Nazityskland. Här föreföll verksamheten rätt amatörmässig, åtminstone om den till del skulle bero på den förströdde Jakob de Geer och den verklighetsfrämmande Amelie Posse.

Mot slutet av boken letar Yvonne upp sina biologiska föräldrar som hade lämnat bort henne till barnhemmet. De hade nu kommit upp sig och blivit ganska förmögna men uppträdde precis så brackigt och skrytsamt som Jakob de Geer hade lärt henne att förakta. Och avståndstagandet blev ömsesidigt.

torsdag 16 juli 2020

Blåvinge och slemhorn

 Jag begav mig mot Romeleåsen, till Kullatorpet och Dörröds fälad i hopp om att kandelabersvampen skulle ha börjat visa sig.
 Ingen kandelaber synlig. Men lågan som tidigare år hyst svampen hade nu istället intagits av en myxomycet (slemsvamp), nämligen slemhorn (Ceratiomyxa fruticulosa). Det tyder desvärre på att kandelabersvampen ätit färdigt och lämnat in. Kanske har den hittat en annan låga.

På väg dit fick jag i alla fall se en blåvinge.

lördag 11 juli 2020

Bolmen och Tira öar

Naturmorgon i radions P1 lördagen den 11 juli handlade till stor del om sjön Bolmen och om ett antal öar i sjön, kallade Tira öar. En intressant egenhet är att dessa öar, fastän ganska stora, helt saknades på generalstabskartan från 1865, en karta som fortfarande var den mest moderna i början av 1930-talet. Fältreporter Lena Pettersson intervjuade en ortsbo vid namn Sören Kabell om detta och han mindes att en professor och hans son kartlade dessa öar, så att de så småningom kom med på nästa upplaga av kartan. Jag antar att deras mätningar upprepades av professionella lantmätare. Men mätningarn på 1800-talet hade utförts av militärer som utgick från att öarna s a s tillhörde "andra sidan".
Men då Sören Kabell inte mindes namnet på professorn eller hans son, så kan jag upplysa om att professorn hette Otto von Friesen och var professor i svenska språket vid Uppsala universitet. Sonen hette Sten von Friesen och blev sedermera professor i fysik vid Lunds universitet, mest känd för den stora allmänheten som medlem i den ursprungliga panelen i TV-programmet Fråga Lund.
von Friesens projekt finns beskrivet i naturskyddsföreningens årsskrift Sveriges Natur 1932 pp 18 - 35 (En vit fläck på Götalands karta). Många av naturskyddsföreningens gamla årsskrifter finns digitaliserade på runeberg.org/snf dock tyvärr inte årgång 1932.