Skånska bilder

En av de mulna blåsiga dagarna begav vi oss till Kåseberga och gick upp till Ales stenar. I det rådande vädret såg man inte mycket av havet men stenarna fick en mer suggestiv, forntidsmässig framtoning än annars.




Det har förekommit en del konflikter mellan Riksantikvarieämbetet och en viss B G Lind om den rätta tolkningen av stenarna. Det är därför roligt att se att de båda beskrivningarna nu kan samsas sida vid sida så besökarna kan välja vilken av dem de vill tro på.




Eftersom det inte var så stor idé att fortsätta kustvandringen begav vi oss i stället till Örups almskog. Den är inte så mycket skog längre, nästan alla almar ligger ner sedan 15 - 20 år tillbaka. Vi följde en markerad stig men tappade snart kontakten med markeringarna och befann oss ute i terrängen klivande över stock och sten. Plötsligt såg och hörde vi en vildsvinsugga korsa vår väg cirka 20 - 25 meter framför oss. Det var också förklaringen till varför jorden var så uppbökad. Tyvärr ingen bild på grisen.


I söndags var det dags för utflykt med naturskyddsföreningen. Vi åkte buss till Hyby och vandrade därifrån under Nils Lewans kunniga ledning. Först passerade vi Hyby gård (slott?) med Skånes enda arktitektdesignade storkbo.





Här vandrar vi en kort bit längs banvallen till f d Lund - Trelleborgs järnväg ut på Hyby backar för matrast.







Slätten öster Malmö är småbackigt kuperad. I bakgrunden syns Lyngby kyrka, dit vi är på väg för att så småningom nå fram till en busshållplats mellan Genarp och Esarp.






Vi korsar f d Malmö - Genarps järnväg. Huset är f d järnvägsstationen i Toppeladugård och dessutom skymtar Gödelövs kyrka.

I väntan på våren

.... företog jag mig en promenad över Hällestad fälad och Knivsås en bit öster om Lund. En stormfälld bok ligger fortfarande i två delar och ser ut som två urtidsdjur som hotar varandra.






Vårsolen lyser över en vackert zonerad ticka, som jag inte kunde bestämma utan att jag i så fall hade måst skära loss den, ta hem den och skära i den, och det hade jag inte lust med.







Det är fortfarande fruset i stenbrottet vid Knivsås, gemenligen kallat Dalby stenbrott.

Mellan vinter och vår

Det var dags att åter besöka Skogmöllan nära Körsbärsdalen söder om Veberöd för att beskåda de mängder av förvildade snödroppar som brukar dyka upp så här års. Mikroklimatet är sådant att man ligger lite efter med våren här.





Men snödroppar fanns i mängder och de växte gärna just vid åbrinken, vid kanten av Skogmöllebäcken.








Så begav jag mig till Vombsjön för att finna att sjön åter frusit till lite även om islagret är mycket tunnt.








Vid strandkanten fann jag flera gamla jordstjärnor, övervintrade fruktkroppar från i höstas.

Jubileumsvandring på Romeleåsen

Svenska Turistföreningen skulle denna söndag den 13 mars göra om en vandring från 13 mars 1966, alltså för precis 45 år sedan. Det gick nu inte att göra precis som förra gången eftersom man då kunde åka tåg till Björnstorp station. Idag kom i stället deltagarna i bil till sågverket vid Björnstorp slott.





Innan vandringen kom igång på riktigt besökte vi minnesstenen intill. Den bär årtalet 1812 och texten

"Wälkommen Wandringsman Hvila Dig en Stund
Men Haf icke omilda Händer Emot de Träd
Som Här gifver Dig Skugga"

Det är dock något lurt med texten här.




I början hade vi lite lätt duggregn men det upphörde och vi fick ett idealiskt vandringsväder med helt vindstilla.







Första rasten togs nedanför Romeleklint. Några av oss begav oss up på Klinten för att bese en eventuell utsikt. Av denna blev det intet, liksom förra året då jag deltog i Gång-Gångs utflykt och besteg klinten från andra hållet, Skåneledssidan.





Jag tar mig friheten att åter citera Linné ur Skånska resan 1749:

"På översta kullen av Rammeleklint är den härligaste prospekt ut åt slätten, så på östra som besynnerligen på sudvästra sidan, ty åt öster låg den moslätten vi nyss överrest, på vilken sågos kyrkorna Blentorp, Everlöv, Ulstorp, Åsum, Sallagra, Vomb, Väveryd.
I söder och väster låg lerslätten eller Malmöslätten varest sågos
Köpenhamn, Lund, Malmö, Hällestad, Hammarlanga, Söderåkra, Hallösa, Genarp, Gollöv, Hogby, Heddinge, Bjällarp, Råby, Hare, Biera."

På den tiden var denna del av Skåne nästan helt trädlöst, men nu har skogen återtagit sina domäner.


Eftersom detta var en utfärd med turistföreningen så är vi på väg till Kullatorpet. Här möttes vi av en bekant profil.







Kullatorpet från gårdssidan.







På Kullatorpets tak växer mossor och lavar, bland annat denna lav som jag tror är mager bägarlav, en Cladonia-art med röda fruktkroppar (apothecier).







På Björnstorps ägor förekommer en hel del främmande barrträd, bland annat nobilisgranen.










Mot slutet besökte vi Svartedammen innan vi återvände till Björnstorp efter fem och en halv timmes vandring, cirk 13 km.

Skånetågen

Idag skulle jag åka hem från Malmö till Lund på eftermiddagen och, då jag kom till plattformen på Malmö C nedre, anade jag att det förelåg något problem eftersom det stod så många människor på perrongen. Det visade sig att det var enkelspårsdrift mellan Flackarp och Lund vilket betydde att några tåg var inställda och övriga försenade.

Det vållade inget större problem för mig som bara skulle till Lund och kunde ta vilket tåg som helst (nästan, några Helsingborgståg blev omlänkade via Lommabanan), så jag blev faktiskt bara 15 minuter försenad.

Men det är märkligt vilket kaos som kan skapas så snabbt och med så små medel. Anledningen är total avsaknad av korrekt information till resenärerna. Antingen får man ingen eller felaktig information. De gamla manuella utropen, som ibland var ganska otydliga, har ersatts av en syntetisk, mycket tydlig röst som talar stockholmska eller annan uppsvensk dialekt. Problemet är att dessa utrop genereras av någon som sitter vid en dator och trycker på en knapp utan att ha en aning om den verkliga situationen. Så stod det länge på displayen att det skulle komma ett tåg till Hässleholm 15.47 och den syntetiska damen (Järda, kallad) ropade ut att just detta tåg strax skulle komma in. Men inget hände på minst 10 minuter, sedan kom ett pågatåg skyltat Helsingborg. Luttrade resesnärer, som inte tror på någonting, intervjuade ombordpersonalen och fick veta att detta var riktigt. Så åkte ett fullsatt pågatåg iväg, hur det gick för dem som skulle till Hässleholm vet jag inte.

Vi kan ha överseende med att trafiken drabbas av problem men inte med denna totala nonchalans av resenärernas behov av information. Låt oss få skyltining som är korrekt, och så undrar jag vad det är för förbättring att ersätta otydliga utrop med en syntetisk röst som ljuger.

Malmö 300 000

Det tar 15 minuter med tåg från Lund C till station Triangeln i Malmö och då är man mitt i vad som är på väg att bli det centrala Malmö - Malmö C ligger nu lite avsides vid havet. I praktiken är Lund och Malmö nu samma stad (och med lite större vyer ingår även Köpenhamn i detta stadsområde).




I Malmö konstaterar man nu att stadens invånarantal är på väg att passera trehundratusen. Detta firas bland annat med ett antal intressanta föredrag i stadshallen om stadens historia. Igår var jag på en sådan föreläsning "Från medeltid till nutid". Det handlade mest om medeltid, om hur de skånska kuststäderna skapades och utvecklades på grund av det gynnsamma sillfisket. Sillen blev populär eftersom den var tillåten mat under fastan och salt sill exporterades i stora mängder till Europa. Malmö var, menade föredragshållaren, den enda stad i Europa som hade ett eget namn på tyska, Elbogen. Visserligen har ganska många städer tyska namn, speciellt i Italien, men då rör det sig bara om en annan namnform. Elbogen och Malmö var parallella namn på samma stad och båda namnen var i bruk på medeltiden. Idag finns det en läkarstation Ellenbogen i Malmö. Föredragshållaren menade att Ellenbogen helt enkelt är malmöitiska för Elbogen, precis som malmöborna också säger Triangelen och cykelen och nyckelen.

Bokrea 2

På bokrean köpte jag också Bengt Forkmans biografi över Lise Meitner, en bok vars existens jag var medveten om men hittills inte ens bläddrat i. Nu fanns chansen att köpa och läsa den och det visade sig bli en spännande upplevelse. - Lise Meitner var en av pionjärerna inom kärnfysiken och näst efter Marie Curie 1900-talets mest kända kvinnliga fysiker. Hon var född i Österrike 1878 och ville studera fysik och gärna den nyaste fysiken, som då innebar röntgenstrålar och radioaktivitet. Efter att ha misslyckats att komma till Marie Curies institut fick hon möjlighet att arbeta i Berlin tillsammans med en kemist vid namn Otto Hahn. Dessa båda studerade nära tillsammans under lång tid, framför allt då kärnreaktioner och radioaktivitet.
Samarbetet mellan Meitner och Hahn var framgångsrikt men många problem visade sig svåra. Det svåraste var när man bestrålade thorium med neutroner men fick ämnen med helt andra kemiska egenskaper än man väntat sig. Man menade att slutkärnorna borde ligga i närheten av strålmålet thorium men de tycktes röra sig om mycket lättare ämnen. Detta hände år 1938. Då insåg Lise Meitner att hon som judinna var tvungen att lämna Tyskland vilket redan egentligen var för sent, men hon lyckades dock via Holland komma till Sverige, till en släkting i Kungälv. Dit kom också hennes systerson Otto Frisch. Här fick hon brev från Otto Hahn som bekräftade att det verkligen var barium som producerades i neutronbestrålning av thorium. Efter att ha konsulterat Niels Bohr kom man fram till att en kärnklyvning ägt rum och alltså var fissionen upptäckt, Slutsatsen var Lise Meitners egen menar Forkman i boken. Ändå var det Otto Hahn ensam som senare fick nobelpris för upptäckten, något som många menar är en av de största skandalerna i nobelprisens historia. Samtidigt med att restkärnorna bildades, utsändes också radioaktiv strålning med energi som motsvarade massdefekten hos slutprodukten enligt Einsteins berömda fomel (E=mc**2).
Otto Frisch, alltså Lise Meitners systerson om ni minns honom, var också kärnfysiker, och tillsammans med Rudolf Peierls, en annan flykting från den tyska naziregimen, insåg de att stora mängder energi frigjordes vid fission och de fick idén att räkna ut hur mycket av isotopen Uran-235 som skulle behövas för att tillverka en atombomb. Det visade sig räcka med ett halvt kilo. ...
Visserligen återstod problemet att separera Uran-235 från U-238 (anrikning) men redan nu, våren 1939, insåg de båda plötsligt vilken verklighet vi lever i. Efter att ha konsulterat Lise Meitner och Niels Bohr och fått bekräftat vilka möjligheter och faror som förelåg tog de kontakt med engelska regeringen som underrättade amerikanska politiker. Resultatet blev hemligstämpling av fissionsforskningen och påbörjande av Projekt Manhattan. Plötsligt hade fysik blivit storpolitik och gått i skarp drift. Nu gällde det att utveckla atombomben innan tyskarna hann få fram sin. Otto Hahn var kvar i Tyskland och även här gick ett motsvarande projekt igång. Dock var tyskarna beroende av tungt vatten för sin reaktor och det fanns i Norge. Men norska motståndsmän lyckades spränga Norsk Hydros tungvattenreaktor i Rjukan vilket hämmade den tyska utvecklingen.
När man i USA till sist hade en atombomb var det sommar 1945 och Tyskland hade kapitulerat. Många fysiker ville avbryta projektet, men om Pandoras ask väl är öppen, så går den inte att stänga. Atombomben användes för att tvinga Japan till kapitulation och sedan har som bekant ytterligare kärnvapen utvecklats.
Lise Meitner fick en forskartjänst på Nobelinstitutet i Stockholm men kände sig ganska isolerad. Hon ansåg att svenskarna bara är intresserade av att bygga stora maskiner men inte av att använda dem. Senare flyttade hon till Otto Frisch i England och dog där 1968.
För övrigt är det i dagarna 100 år sedan atomkärnan upptäcktes, alltså det faktum att atomen består av nästan bara tomrum men med en tung kärna i mitten. Den 7 mars 1911 genomförde Rutherford ett berömt experiment med heliumkärnor mot guldfolie och till sin oerhörda förvåning fann han att vissa partiklar studsade tillbaka - som om en femtons granat hade studsat mot en bit silkespapper. ...
Mycket i historiens förlopp beror på tillfälligheter. Hade problemet kärnklyving lösts tidigare, säg 1935 när de svårtolkade resultaten från neutronreaktionen började komma, hade historien kunnat utveckla sig helt annorlunda och då hade bomben troligen utvecklats i Tyskland...

Bokrea 1

Årets bokrea har gått av stapeln. Det är inne att säga att den inte var som förr, och det är naturligtvis riktigt, ingenting är som förr, Vad som mest skiljer är att också ganska nya böcker (ett par år gamla) reas numera och försvinner sedan ur sortimentshandeln (men brukar finnas på antikvariat). Ett par pärlor har jag lyckats hitta.
Filosofen Alain de Botton har jag skrivit lite om tidigare i den här bloggen. Det var hans bok "Filosofins tröst" som förde mig in på Montaigne och ytterligare läsupplevelser. Denna gång hittade jag en bok med titeln "Arbetets lust och leda". Som jag numera är pensionär tänkte jag att boken kunde ha ett visst nostalgiskt intresse. Författaren ägnar ett kapitel åt lastfartygsskådning och undrar över varför så få människor känner engagemang och beundran för hur godstransporter hemma och i främmande länder fungerar. Vi lägger ner stor möda på att besöka gamla kyrkor och palats och museer (och angränsande cafeteria) men nästan ingen står vi en blåsig hamnkaj och studerar när fartyg lossar och lastar. Till skillnad från den moderne turisten så var forna tiders resenärer verkligen genuint intresserade av hur de länder de besökte fungerade logistiskt och ekonomiskt, och menade att studiet av arbetet var det som gav mest stimulans och information om landet. Numera har turismen urartat till lek utan allvar även om vi inbillar oss att vi blir kulturella av museibesök. I själva verket blir vi bara uttröttade av att fösas runt i skock.
En annan observation som författaren gör är att vi idag är fullständigt alienerade till alla de verktyg och redskap vi nyttjar, i det att ingen förstår i detalj hur något av dem fungerar. Vissa personer förstår lite, ingen förstår det hela, och flertalet förstår ingenting alls. Men för tvåhundra år sedan var alla redskap begripliga i detalj för alla. Bonden var bekant med grisen, snickaren, vävaren, vävstolen och kökspigan. Idag ställer vi oss oförstående till datorn, bilen och flygmaskinen. Författaren menar att denna alienationsprocess har berövat oss möjligheten till förundran, tacksamhet och skuldkänslor.

Än dröjer våren

Än är det vinter kvar. I Sularpsbäcken i Fågelsång har de små vattenfallen liksom frusit i fallen. Under isen hör man dock lite porlande så vi har förhoppningsvis inte kommit in i någon istid.