Höst i trädgården

 För så där trettiosex år sedan när jag flyttade till Sandby hade jag stora ambitioner med trädgårdsskötsel och i början odlade jag också en hel del grönsaker. Men sedan började jag resa bort på somrarna och då började trädgården så att säga sköta sig själv så att den numera inte längre frågar efter vad jag tycker. Resultatet blir sådär, men ibland positivt. Till exempel har åtskilliga buskar av slån etablerat sig vilket ger vit blomprakt om våren och mörka bär på hösten. Nu har jag börjat plocka ner en del slånbär och ska prova att göra likör ....

Äpplen finns också, som är mogna nu (Ingrid Marie).

Jægersborg Hegn och Dyrehave

 

En dag i veckan beslöt jag mig för att vandra genom skogarna norr om Köpenhamn, en tur jag brukar företa mig varje höst. Så jag tog tåget från Lund till Skodsborg, dit jag kom efter  ett byte i Hellerup. 

Bokarnas bladverk börjar skifta i höstfärger nu, som här vid Skodsborg dam.

Porslinsskivling på boklåga i Jægersborg Hegn.

 Efter någon timme kom jag fram till Raadvad, en liten ort vid Mølleåen, där Danmarks industrialisering en gång började.

Vandringen fortsatte in i Jægersborg Dyrehave, och nu är vi mitt i sikahjortarnas brunstperiod.

På en delvis nedbruten boklåga fanns många olika svampar. Jag tog en bild av blodhättan.

 Efter vandringen smakade det bra med en enkel smörgås hos Peter Liep.

Mer om svampar

Förra helgen (fredag - söndag) hade Puggehatten (Skånes mykologiska förening) inventeringshelg i Höör med omgivande svampmarker.

 På väg till Höör, närmare bestämt mellan Skarhult och Kungshult, passerade jag ett fält där en flock tranor tillfälligt rastade under flytt söderut.

 Första dagen regnade det, andra dagen ägnades åt Fulltofta naturreservat.

På gamla ekar växer ibland oxtungssvampen. Den är en brunrötare men bryter ner trädet långsamt så den anses inte vara någon betydande skadegörare. Den är ätlig men lite besk och faller därför inte alla i smaken. Jag tycker rätt bra om den, men det ska vara unga exemplar. Som regel får de dock stå kvar på eken.

 Sista dagen var vi i Afrika, en alsumpskog nära Lyby. Namnet syftar kanske på den djungellika naturen.

 I Afrika fann vi några lacktickor, ganska bedagade fruktkroppar, som nog fick anses "döda", men en död i skönhet.

Mykologivecka i Dalsland

 I förra veckan var jag i Dalsland på mykologivecka. Vi var inkvarterade i Håverud, bekant för sin 35 meter långa akvedukt, byggd av Nils Ericson 1868.

Bilden visar 3 kommunikationsleder i Håverud, akvedukt, järnväg och landsväg. På järnvägen drivs turisttrafik med rälsbuss under sommaren men den trafiken hade upphört i september. Däremot kom två godståg på torsdagmorgonen, det först väckte oss genom att tuta kvart över sex på morgonen.

 Svamptillgången var inte så värst imponerande. Generellt har det varit dåligt med svamp på de flesta ställen i år, med undantag av Östra Svealand. Dock blir det en del när 60 mykologer genomsöker betesmarker, skogar och tallhedar under 5 dagar.

 Det är ganska mycket kuperad terräng i skogarna i Dalsland, vilket kan vara lite besvärligt när man ska ta sig fram bland träden men å andra sidan underlättar det orienteringen. Man går inte lika lätt vilse.

 Sjöar och tallhedar bidrar till naturens skönhet.

 En av de märkligare svamparna är den skarpa dropptaggsvampen. Utseendet påminner lite om jordgubbar med vispgrädde men den smakar ganska förfärligt.

En utmärkt matsvamp är däremot mandelriskan som jag fann i stora mängder den sista dagen. Så då gav jag upp inventeringen och fyllde i stället korgen med riskan och tog med hem.

 Mandelriska luktar som sillake eller kräftor, men smakar enormt gott, stuvad i vispgrädde och med dill.

Sveriges kustlinje och Nationalnyckeln

Jag satt och läste i Nationalnyckeln (till Sveriges Flora och Fauna) delen "Ryggsträngdjur Lansettfiskar - Broskfiskar", kapitlet "Marina livsmiljöer i Sverige". Här står på första raden "Sveriges fastlandskust är ungefär 11 500 km lång".

 Jaså, varför det? Var kommer den siffran från?

 För några år sedan roade jag mig med att undersöka vad diverse gamla svenska uppslagsverk hade att anföra beträffande  längden på Sveriges kustlinje. Här har vi först Nordisk Familjebok 2:a upplagan (1918) - "Uggleupplagan" - artikel Sverige:  "Fastlandskustens längd med dess inskärningar har beräknats till 5,440 km."

Svensk Uppslagsbok 1:a upplagan (1935), artikel Sverige:  "Sjögränsen, uppmätt längs kustlinjen på en karta i skalan 1:2,000,000 är o. 2,500 km; enl. Strelbitskij har kustlinjen en verklig längd av 7,624 km."

 Senare uppslagsböcker, till exempel Nationalencyklopedin avstår klokt nog från att ha någon åsikt i frågan.  Men nu återkommer uppgiften om kuststräcka i Nationalnyckeln och nu med ytterligare ett värde. Lustigt nog ökar kustlängden ganska kraftigt med åren.

 Så då kan man fråga sig vad man kan få ut av en sökning på nätet. Så här säger svenska Wikipedia: "Sveriges kust sträcker sig från Haparanda i norr till Strömstad i väster och är med sina 2400 kilometer en av Europas längsta kuster."
Nu är vi tillbaka i den lägre divisionen. Flera andra uppgifter finns, vissa inkluderar alla öar och når upp över 40 000 km.

 I själva verket är alla dessa siffror rent nonsens, eftersom ingen talar om vad som menas med Sveriges kuststräcka eller hur man mäter den. Den enda som antyder något om hur man mätt är Svensk Uppslagsbok som anger att man mätt kuststräckan på en karta med skalan 1: 2 millioner. Det är ännu inte helt exakt definierat, man borde också talat om hur tjockt ritstiftet på pennan var som man ritade med. Men dessa specifikationer - visserligen nödvändga - är helt godtyckliga. Varför inte mäta i skalan 1:1. Gå ner till stranden och se vågorna skölja upp mot sanden och fundera på vad en kustlinje är.

 Beträffande Nationalnyckeln - ett ambitiöst verk som skall beskriva alla Sveriges flercelliga arter (djur, växter, svampar) i text och bild. Ett projekt som applåderades av alla naturvänner och beundrades av våra grannländer. Nu ser det ut som om hela projektet kommer att stoppas. Halva projekttiden har gått och hälften av pengarna har använts. Men bara 14 av de över 100 planerade volymerna har hittills getts ut, och då har man ändå börjat med de enklaste bitarna. Ser nan till antalet beskrivna arter är andelen ännu mycket mindre. Det är högst oklart om det finns kunskap, tid, lust och ork att avsluta projektet även om mer tid och pengar skulle beviljas.

Vandring runt Häckebergasjön

 Det är morgon eller tidig förmiddag här på Genarps idrottsplats. Dimmorna ligger ännu kvar och ger ett mjukt filter över naturen. Jag ska gå en runda runt Häckebergasjön.

Ruinerna efter Häckeberga Qvarn framträder ur dimman. Inte många människor är ute i naturen en vardagsmorgon i augusti.

 Jag fortsätter in i skogen och konstaterar att det inte finns särskilt mycket svamp. En ensam vit flugsvamp syns på ganska långt håll. Hatten är lite smutsgul men det är nog ändå den vita och inte den vitgula arten. Fotens struktur och strumpan tyder på det.

 Dimman har lättat när jag kommer fram till Häckebergasjön men det är ännu mulet. Fortfarande milda färger och mjuka konturer i landskapet.

 En slemsvamp täcker nästan helt en stubbe. Det ser ut som sotägg fast ändå inte riktigt. Dessutom tycker jag det är fel årstid för sotägg i detta stadium. Men jag vet inte vad det annars skulle kunna vara.

 Nu har solen kommit fram och kontrasten mellan sol och skugga blir större, färger och konturer blir hårdare.

En svanfamilj håller till i denna del av sjön.

Och här ser vi Häckeberga slott på andra sidan.

 Jag fortsätter en bit längs asfaltvägen och upptäcker en magnifik fjällticka nertill på en stam.

 Slut på vandringen, jag närmar mig utgångspunkten Genarps idrottsplats.

Torrt i skogen

 Det är torrt i markerna i Skåne och därför inte mycket svamp. Sommaren var mest kall och blåsig, och trots några häftiga regnskurar, så blåste marken fort torr igen. På sista tiden har det i stället varit varmt och torrt

 För någon vecka sedan, när vi hade fått lite regn, begav jag mig till Vombs fure söder om Vombsjön. Det är mest barrskog på sandjord, och där brukar svamptillgången växla snabbt. Och visst, en del kremlor hade kommit, särskilt storkremlan, som är en karaktärsart för Vombs fure, annars ovanlig i Skåne. God matsvamp, fast inte uppskattad av alla.

 En annan god matsvamp, som det fanns ganska mycket av, var rynkad tofsskivling. Fast nu ska den inte heta så -  för några decennier sedan bytte den svenskt namn till rimskivling, eftersom den inte är särskilt nära släkt med övriga tofsskivlingar. Det senaste budet är att den i själva verket är en spindelskivling och alltså nu ska heta rimspindling. Det innebär att den, som matsvamp, kommit i dåligt sällskap, och då börjar somliga bli tveksamma till den, eftersom den har giftiga släktingar. Men detta är bara "guilt by association", rynkad tofsskivling är en välkänd och beprövad matsvamp, och går fortfarande bra att äta. - Och: jodå, det fanns också lite kantareller, och en del brunsopp.