Arla, Coop och den skånska mjölken

Som framgått för de flesta så pågår det en intensiv debatt om den skånska mjölken och om vem/vilka som skall/bör leverera mjölk från Skånemejerier eller Arla. Debatten är väldigt känslomässigt laddad och ett par grupper har skapats på facebook för att sprida opinion. Coop har delvis backat från beslutet att övergå helt från Skånemejerier till Arla och kommer att erbjuda båda sorterna i Skåne. Men efter vad jag förstått så finns det andra livsmedelskedjor som helt har gått över till Arla.

Vad jag kan se finns det tre olika aspekter på detta:

Det miljövänliga: Vi vill ha närproducerad mjölk för att undvika onödiga transporter och gynna våra egna bönder i närområdet. Det låter som om detta automatiskt skulle betyda Skånemejerier men verkligheten är inte så entydig. Se Anna-Mis blogg där ett förtjänstfullt journalistiskt arbete bedrivs för att få fram fakta. Arla ska sälja mjölk från skånska bönder i Skåne men mejeriet finns i Jönköping. Nu säger Arla att "Mjölken transporteras i det befintliga flödet av kyltransporter" och därför inte medför mertransporter, något jag har ganska svårt att förstå. Skånemejerier har mejeri i Lunnarp bl. a. men samarbetar också med ett mejeri i Gävle, så varifrån kommer deras mjölk? Både Coop och Arla poängterar att utbudet ökar vilket gynnar kunderna och det låter ju bra i detta marknadens och valfrihetens tidevarv, men kan alltså komma i konflikt med miljömålet.

Det lokala/regionala: Skånemejeriet har stark lokal förankring, till stor del beroende på namnet. Skåne är i sig ett starkt varumärke, nota bene: för skåningar. Arla kommer från Mälardalsregionen och kan lätt uppfattas som ett uttryck för kulturellt översitteri. Mycket som är eller har varit genuint skånskt har kommit på undantag eller försvunnit till förmån för en utslätad och monolitisk svenskhet. Enligt denna ideologi skall allt helst se likadant ut i hela Sverige så att man inte ska behöva hålla reda på var någonstans man befinner sig i detta "avlånga land". Till exempel ska man kunna känna igen mjölken i kyldisken, den ska se likadan ut i Lund och i Boden. Mot detta opponerar sig gärna regioner med stark kulturell identitet. Skånemejerier har lite blivit en symbol för detta.

Det marknadsekonomiska: Många befarar att Arla är på väg mot en monopolställning och detta gynnar förvisso inte konsumenterna, inte heller mjölkbönderna. Monopolisten bestämmer själv priset på sina varor och det blir då högre än priset på en fri marknad. Dessutom blir Arla i ett sådant fall också monopsonist (enda kund) mot sina leverantörer mjölkbönderna, och bestämmer också priset i den riktningen, vilket då blir lägre än på en fri marknad. Jag kan tänka mig att det är därför Skånemejerier söker samarbetspartner på olika håll för att öka chansen till överlevnad. Detta kan också komma i konflikt med miljömålet.

Vårtecken 4

Ett annat vårtecken är persisk blåstjärna ( Scilla mischtschenkoana) som brukar visa sig så här års vid Grönadals bygdegård i Vallåkra (nära stenkärlsfabriken). Riktigt redo var de inte, de brukar vara fler och bättre utslagna. Men det kommer nog.





Krokus har kommit upp i Senderöd (Helsingborg).

Vårtecken 3

Nästa vårtecken är en svamp, som låtit vänta på sig. Scharlakansvårskål (Sarcoscypha austriaca) visar sig varje år vid Hjularöd, där Skåneleden korsar bäcken. Men i år två månader senare än normalt. Den kommer som regel strax efter snösmältningen.





Hjularöds slott ligger på backen ovanför Harlösa och med utsikt över Vombsänkan. Slottet påminner om en järnvägsstation, men bör vara bekant för somliga eftersom det figurerat i adventskalendern (julkalendern?) på TV för cirka 10 år sedan, under namnet Greveholm.

Massmediabehovet särskilt Sydsvenskan

Kommentaren från Anna-Mi till mitt inlägg om Stortorget i Malmö fick mig att börja analysera mitt massmediebehov. Min dagliga tidning heter Sydsvenska Dagbladet, numera Bonnierägd och med allt mer slagsida åt 08-området. Idag saknar man nästan helt det skånska perspektivet i Sydsvenskan, tidningen kan lika gärna produceras i Stockholm med hjälp av en handfull freelancejournalister i Malmö och Lund. Få kritiska reportage görs numera, vilket Anna-Mi noterat i sin blogg. Dock förekom för en tid sedan en del artiklar om Lunds universitet (däribland också från min tidigare arbetsplats LDC). Sådant behövs mer, alla som förvaltar våra skattepengar ska utsättas för att någon petar med en pinne i myrstacken då och då.

Men Sydsvenskan är bra på kulturartiklar, och det är det som gör att jag fortfarande prenumererar på tidningen och har den som sällskap till frukosten. Sydsvenskan på webben läser jag aldrig - här finns ju numera hela världspressen som konkurrent. Dagligen ägnar jag mellan 5 och 30 minuter (undantagsvis mer) åt Berlingske Tidende ("kronikken" rekommenderas särskilt) och Süddeutsche Zeitung, dels för att hålla språkkunskaperna vid liv, men också för att det verkligen behövs ett annat perspektiv på nyheter än bara det som serveras från svenska massmedier.

Sydsvenskans nyordning uppfattar jag mest som "hype", mycket väsen för ingenting. Jo, typsnittet har blivit mer kvällstidningstyp, vilket jag inte tycker är något framsteg. Det viktigaste har hänt på seriesidan, Blondie har kastats ut med en motivering som visar att redaktionen inte förstår serien - se Anna-Mis utmärkta analys.

För övrigt är tidningen mycket dålig på nyheter från Europa. Det ras som drabbade stadsarkivet i Köln - förutom att människor skadades och några fortfarande saknas - innebär närmast katastrof för delar av historisk och genealogisk forskning i Europa. Jag hörde först talas om det via en diskussionslista på nätet för släktforskare med tyska rötter. Det tog tre eller fyra dagar för nyheten att nå Sydsvenskans redaktion. Märkligt eftersom den förekom i radion, både P1 och P4. Men det är väl nyhetsvärderingen på tidningen som det är fel på.

Nog om detta. Man kan ju titta på TV också, men nu har jag kverulerat nog för idag.

Uppsala 6 -8 mars 2009

Under helgen fredag - söndag befann jag mig i Uppsala. Aldrig förr har Sven Stolpes beteckning "Norra Ulva" förefallit mig mer passande. Vinter rådde med snö och is i Odinslund och nödtorftigt skottade trottoarer. Uppe på kullen syntes slottet med sin skära fasad, en krokan eller en bit prinsesstårta på vispgrädden. Jag kände mig försatt tillbaka till sextiotalet.
Nåja, anledningen till besöket var en årsmöteshelg med Sveriges Mykologiska förening, en begivenhet där några av landets svampentusiaster kommer samman för att diskutera gemensamma intressen under en period av året då fältarbetet går på sparlåga. Mötet var utmärkt, många intressanta föredrag, inte bara om svampar i egentlig mening, utan också om lavar och slemsvampar. En lav är en svamp som odlar en klorofyllbärare - eller håller den som slav. Klorofyllbäraren är antingen en grönalg eller en cyanobakterie. En slemsvamp är ingen svamp utan en samling sociala amöbor. Allt mycket givande och även mykologer kan vara sociala, visade det sig.

Men nu till skräckupplevelsen. De flesta av oss hade valt inkvartering på det ena av STF:s vandrarhem, det som skröt med att det serverade frukost. Det visade sig utgöra en f d simhall, där man dock monterat bort trampolinerna så att inte en gammal skumögd f d simmare skulle begå några misstag (bassängen var torrlagd). Rummen var vid bassängens kanter och var lyxutrustade med WC och dusch men inga fönster så man hade ingen aning om vad det var för väder ute. Frukost serverades i bassängen för 50 kronor per person och utgjorde ett absolut lågvattenmärke alla kategorier. En seg franskbrödbulle, med en skiva ost, en skiva skinka och ett visset salladsblad, en plastburk söt, skär yoghurt med en bild av jordgubbe på utsidan och en halv banan. Till det kunde man få, om man så ville, en bit knäckebröd utan smör.
Försökte få lunch på lördagen före 12. Enda möjligheten var en galleria där man kunde få pizza på "Lilla Italien" (eller hette den "Little Italy"?), Nåja, jag beställde en vegetarisk pizza, och fick något som bestod av deg, ost och grönsaker och smakade absolut ingenting utom möjligen mild tandkräm. Konsistensgivare var ett ord som kom mig till minnes. En förfrågan om kryddor resulterade i en burk pulver där huvudingrediensen var smakfördärvare E621 (mononatriumglutamat). Jag avstod.
Och det var inte första gången något liknande hänt mig just i Uppsala. För en sex - sju år sedan var jag här på LADOK-möte och vi hade en konferensmiddag där rätterna serverades i fel ordning. Huvudrätt före förrätt och kaffe före efterrätt. Dock minns jag inte själva maten.
Annars tillhör jag inte alls dem som tror att det bara finns mat i Skåne. Jag har ätit alldeles utmärkt på många orter i Sverige. Stockholm och Göteborg har ju internationellt kök, men jag har ätit utmärkt även i småstäder som Vadstena och Skara, har till och med flera favoritställen där. Och i Norrland äter man också generellt mycket bra, både i Luleå, Umeå och Ramsele. Men Uppsala är alltså ett sorts kulinariskt svart hål.

Nåväl. nu ska jag påminna mig vad jag lärt mig av Epiktetos, Cicero, Montaigne och Sterne. Det är inte tingen utan mina åsikter om tingen som gör mig irriterad. Se detta tidigare inlägg.

Sedan var jag också runt lite i Uppsala, domkyrkan och universitetsområdet, Och Åsgränd och Öfre Slottsgatan. Bakgården och planket på Åsgränd var igenspikat, så jag undrar var katten Måns och Bill och Bull bor numera.

Stortorget i Malmö

Bilden till vänster är inte tagen i Schönbrunn eller Versailles utan i bekvämlighetsinrättningen under Stortorget i Malmö.







På Malmö Stortorg visar man förstasidor från stadens dagliga tidning från svunna tider med andra tidsperspektiv. Pensionerna ska höjas och pensionsåldern sänkas. Men det var alltså för 35 år sedan.

The times they are a-changin'



Danskarna flyttar hit när bron har byggts! Sveriges riksdag beslöt 1974 att bygga Öresundsbron och bygget skulle komma igång "så fort det danska folketinget sagt ja". Men det gjorde Folketinget inte den gången, skulle det visa sig. Det dröjde 26 år innan bron fanns på plats. Men då fick vi också järnväg på bron, vilket vi inte skulle ha fått om bron byggts på sjuttiotalet.

Romeleåsen

På vandring mellan två busshållplatser (Blentarp och Dörröd) passerade jag Lilla Rödde, där någon gjort en installation för att påminna oss om samekulturen. Intressant, men svårt att förstå kopplingen till Skåne och Romeleåsen.






På en stock växte vackra sidentickor. Man kunde se av växtsättet att stocken legat ner länge och nyligen rests upp.









Här upphör Sjöbo kommun!