söndag 17 oktober 2021

Gotland 2021

För tre år sedan besökte jag Gotland och nu var det dags igen. Förra besöket kan ses här

Gotland 2018 .

Årets besök föranleddes av SMF:s (Sveriges Mykologiska Förenings) mykologivecka. Vi var många som såg fram mot den, särskilt som förra årets mykologivecka blev inställd.

Vi var inkvarterade på Tofta Strandpensionat som normalt är fullbelagt under badsäsongen men nu var reserverat enbart för oss. Vädret var småregnigt första exkursionsdagen, sedan blev det bättre dag för dag. Men jag kom en dag tidigare och utnyttjade tiden till att besöka Fårö, som jag inte hann med förra gången och alltså inte besett sedan 1973.

Bilden är från Digerhuvud på nordsidan av ön, ett av flera områden med raukar.

Fårö kyrka är en av de få arkitektoniskt ointressanta medeltida kyrkorna på Gotland eftersom den blivit ganska mycket ombyggd. Men inne i kyrkorummet finns en mycket intressant tavla som beskriver en händelse från 1603 då ett antal män gick ut på isen 24 februari för att fånga säl. De hamnade på ett isflak som började driva iväg fritt. Tre av männen lyckades ta sig i land på Gotska Sandön medan övriga 12 män drev omkring i 14 dagar innan de nådde den svenska stranden. Texten publicerades av Linné i hans Gotländska resa men Linné hade den dåliga smaken att översätta 1600-talsdanskan till 1700-talssvenska. Här återger jag den så som den står på tavlan i Fårö kyrka:

Wi Faarøes mend, met rette mag Sige,
Om vor Skæffne, for fattig och rige:
Besee Denne Figur, Læs vell och merck,
Huor Gud er mectig I modgang och sterck,
Wi eder det her afmale vilde,
At i det andre, igen fortelle.
Der mand skreff Tusind Sexhundret och tre,
Paa Sancti Matthiæ dag i Blide,
Begierde vi paa iisen at udgaa
Och fange Seelefisk var vor affrad,
Men Lycken gick oss anderledis and,
Vor Villie foruende Vær och Vand,
Ret femten Mend vaare vi i følge,
som iisen førde ofuer de bølge;
Jacob Nors, den første ieg Sige vill,
Christoffer, och Eskild, och Nors Michill,
Thomas Butley, der till Anders Dufters,
Staffan Gasemor och Hans Fulde mett,
Rasmus Simens och Hans Simens met vaar,
Rasmus Ringuid och Peder Sudergaard,
Bottell Sudergaard, Jurgen Mor, Hans Mor,
Vaare paa iisen fra den faste Jord.
Wi førdis till Gulland fra vort Faarøe.
Strax der fra och hend till Gullands Sandøe,
Der haffuer tre af de forenævnde Mend,
Fra oss till Sandøe begiffuet sig hend,
Som vaar Peder och Bottill Sudergaard,
Jørgen Mor met dem den tredie vaar,
De førdis tillbage aff Guds forsiun,
Till Faarøe igien baade karsk och sund,
Wi andre bleffue paa iisen alt fort,
Motte følge den hend, wiste ey huart,
I Angist, Hunger, Frost, och stor siæls Nød,
For Øyen stod altid den bitter Død,
Wor Spise var usødet Seelekiød,
Det motte vi tære foruden brød.
I fjorten Dage ophalt det vort Liff,
Da kom Gud och hialp oss paa sammetid
At iisen dreff hend ind till Suerigs Land,
Och forløste Oss daa af Dødens Vond.
Vor Fruedags faste vi igien kom,
Till vort Faarøe, hustru, børn, hus och hiem.

Några höjdpunkter från mykologiveckan tar jag med också. Till exempel svartgrön spindling (Cortinarius atrovirens) från Dagghagen vid Lärbro, i kalkrik barrskog. Andra gången jag såg denna, första gången var på Öland 2017.

Från Viklau (Tjaukle) mitt på Gotland, också i kalkbarrskog, grönfläckig vinriska (Lactarius semisanguifluus). Den liknar den vanliga blodriskan med morotsfärgad mjölksaft, men hos grönfläckig vinriska ändrar saften färg från morotsröd till vinröd efter ca 5 minuter. Såvitt jag vet är denna enbart känd från Gotland (inom Sverige).

Till sist en interiör från tältet där alla fynd presenterades.

fredag 1 oktober 2021

Sandhammaren i september

Jag brukar besöka Sandhammaren på Skånes sydöstspets någon gång under senhösten. I år tänkte jag åka dit redan i slutet av september för att se hur långt hösten framskridit. Det var lite svalt och mulet väder. Nästan helt folktomt.

Ljungen blommade fortfarande här och där men på de flesta ställen var den utblommad. Det återstod fortfarande några lila täcken.

Skogsvegetationen består av ek, björk och tall vilket ger en viss variation i fungan (svampfloran). Här är det en skäggriska som sticker upp, bunden till björk.

En av de brunaktiga musseroner som är bunden till tall. Jag hade laddat ner en app för svampbestämning från bild, och den bestämde denna svamp till kastanjemusseron. Det får anses acceptabelt även om jag inte tyckte den var riktigt typisk.

Här är både jag och appen överens om röd flugsvamp.

Bägarlav (Cladonia sp) med röda apothecier (fruktkroppar). Det fanns många av dem överallt.

måndag 13 september 2021

Svampkavalkad

September har på sina ställen producerat massor med svampar, på andra högst blygsamt. Men kombinationen av värme och regn har varit gynnsam, särskilt i mellersta, norra och östra Skåne. Jag tänkte ge några glimtar från olika platser i Skåne och ge exempel på vackra svampar, giftiga svampar och några matsvampar.

Lacktickan, som tidigare visat sig i Skrylleskogen nära Södra Sandby, har uteblivit några år, men har nu återkommit och växer gärna på gamla granstubbar.

Så här skinande ser en ut efter regm.

Sydlig sotticka från Skäralid (Söderåsens nationalpark). Fenomenet - att svampen försöler göra sig av med överflödig vätska - kallas guttation.

Några giftsvampar

Röd flugsvamp från Lya ljunghed eller Älemossen strax söder om Båstad, ett område som jag besökte i mars i år när jag vandrade Skåneleden.

Lömsk flugsvamp från Skäralid.

Vit flugsvamp från Vombs fure.

Till sist också några matsvampar.

Rödfotad läderkremla från Rövarekulan vid Löberöd. De flesta matsvampsplockare lär sig mantrat att alla milda kremlor är ätliga, alla skarpa ska undvikas. Dock har det på senare tid uppstått en föreställning om att rödfotad läderkremla är giftig trots mild smak. Jag kan intyga att så inte är fallet, dock är denna svamp mycket kompakt och därmed svårsmält. Den bör stekas på svag värme i 45 minuter för att undvika magknip, men rätt behandlad är den utmärkt läcker.

Från Nyvångsskogen i Fyledalen har jag denna bild på två olika arter av fjällskivlingar som växte nära varandra. Den till vänster är stolt fjällskivling, som är en god matsvamp. Den till höger är rodnande fjällskivling, betydligt mer tveksam. Rodnade fjällskivling är i verkligheten tre arter, svåra att skilja åt, och där en av arterna anses svagt giftig,

.

Slutligen - visst finns det också kantareller - som här från Långstorp vid Frostavallen (Höör).

fredag 23 juli 2021

Sliprännorna i Gantofta

När jag första gången besökte sliprännorna i Gantofta vid Råån, så fanns det en förklarande skylt som meddelade att sliprännorna uppstått genom att de använts under forntiden för slipning av flintyxor eller svärd. Eventuellt kunde de också ha haft religiös betydelse.

När jag nu besöker dem igen mer än 20 år senare har förklaringen ändrats - Man tror nu att sliprännorna tillkommit mycket senare och menar att rännorna uppkommit genom att man monterat en träställning mot berget och snurrat och slipat in i sandstenen för att få ut benmjöl. Vad detta benmjöl då skulle användas till är oklart. Men lantmäterikartan från 1701 visar att alla gårdarna i Gantofta hade var sin liten del i sliprännorna och alltså har platsen varit till nytta för byborna. Rännorna antas nu ha tillkommit under medeltiden.

En del svampar hittade jag inne i grottan men kunde inte bestämma dem. Eventuellt var de slemsvampar.

Jag gjorde också ett besök i den närbelägna Kvistofta kyrka med vackra takmålningar

och en mycket märklig dopfunt.

tisdag 22 juni 2021

Klagshamn och blå iris

Jag begav mig till Klagshamn för att se om den blå svärdsliljan (Iris spuria) var på gång. För knappt tre veckor sedan syntes inte ens blomknoppar. Idag var den nästan överblommad, troligen på grund av den senaste tidens intensiva värme.

Några stycken var ännu i full blom.

Uppvisning av Klagshamns ridskola. Stranden är ganska långgrund.

onsdag 9 juni 2021

Blommor och svampar i Fågelsång

Här tänkte jag visa vilka blommande växter och vilka svampar jag hittade just denna dagi juni (9 juni) i Fågelsång vid Södra Sandby

Det är ganska torrt nu och marksvamparna uteblir nästan helt. Men liksom för tre år sedan så gynnas nu värmeälskande ettåriga tickor. Svaveltickan växer på flera ställen i Lunds omgivning, t ex i Alnarpsparken, i Linnebjär och, som här, i Fågelsång.

Fjällticka är en annan ettårig ticka som det är ganska gott om nu.

Judasöra är kvar från senhösten och vintern och är nu kraftigt ihoptorkad.

Av blommor kan man ännu beskåda vätterosen fast den gröna växtligheten är på väg att ta överhand. Det börjar bli mörkt i ravinen och inte mycket blommor kvar att titta på.

Men uppe vid rapsfältet söder om ravinen, helt vid kanten växer rätt mycket rödfibbla.

Honungsört (honungsfacelia) växer helt intill rapsen.

söndag 30 maj 2021

Doktorspromotion och ålens vandring.

Fredagen den 28 maj blev jag promoverad till jubeldoktor. Anledningen var att det gått 50 år sedan jag promoverdaes till filosofie doktor vid Lunds universitet. På grund av coronarestriktioner var högtidligheten ”digital”, dvs endast varje fakultets promotor och andra dignitärer var närvarande, medan alla vi som skulle promoveras fick insignierna sända till oss per post, vissa i förväg, andra i efterskott, och kunde följa ceremonien via youtube - liksom för övrigt vem som helst kunde, och fortfarande kan också i efterhand.

Ceremonien tog totalt två timmar, vilket är ungefär halva tiden som den skulle ha tagit om allt gått enligt normal tågordning. Allt verkar idag synnerligen otidsenligt och abstrust. Men traditionen går tillbaka till medeltiden och de första universiteten i Paris och Bologna. Sedan dess har man hållit stenhårt på traditionerna och än idag hålls alla tal på latin och promovendi tilltalas på latin. För femtio år sedan när jag först promoverades verkade allt högtidligt om än ålderdomligt. Men då var latin ganska välbekant för minst hälften av alla deltagare och åtminstone något bekant för oss andra. Idag är det nästan ingen som kan något latin ens vid universitetet och ceremonierna framstår som obegripliga. Till det kommer det stora antal promovendi som ska passera över parnassen (fast i år bara digitalt) och gör att hela ceremonien kan kännas väldigt utdragen. Plus att man måste klä sig i frack (dock inte i år, som tur var för min del).För ett sekel sedan var proceduren betydligt mer begriplig och dessutom mycket kortare eftersom bara ett fåtal promoverades varje år.

Men allt yttre har förändrats gradvis och sakta med åren medan procuduren förblir densamma. Det liknar lite grand ålens vandringar från och till Sargassohavet. Det förefaller mycket märkligt att ålen företar denna långa resa från en del av Atlanten till våra breddgrader för att äta upp sig och sedan samma långa resa tillbaka för att leka och sedan dö. Men jag menar att skälet är detsamma. För 50 miljoner år sedan företog ålen samma resa men då satt kontinenterna ihop och avståndet som ålen färdades var betydligt kortare. För varje ålgeneration har resan blivit något men knappt märkbart längre och därför kan traditionen fortsätta.