Sandhammaren

Jag brukar besöka Sandhamaren varje år i december för att uppleva det speciella ljuset, den vita sanden, den djupgröna mossan och bägarlavarna (och andra lavar) samt en och annan svamp.

Spårvägen i Lund

Idag började spårvagnen i Lund köra och jag åkte med en av de tidigare turerna. P g a söndag och mulet väder var det glest med människor.

Spårvagnen utgår från Clemenstorget, nära stationen Lund C. Den kör till sjukhuset, LTH. forskningsbyn Ideon, forskningsanläggningen Max IV till ESS (European Spallation Source).

Interiör i spårvagnen Åsa-Hanna innan vi kör igång.

Bild tagen bakåt i vagnen.

Här passerar vi synkrotronljusanläggningen Max IV. Acceleratorringen syns framför huvudbyggnaden. Beskrivning av Max IV finns på Wikipedia .

Här har vi anlänt till slutstationen ESS, som, vilket framgår av bilden, ännu inte är klar. Beräknas tas i drift 2023. Om ESS kan man läsa på Wikipedia .

Vi befinner oss än så länge i lantliga omgivningar. Bilden visar Odarslövs mölla.

Härmed blir Lund Sveriges 14:e spårvägsstad om man räknar alla anläggningar som finns eller har funnits. Med dem som finns idag blir Lund den fjärde. Landskrona är Sveriges fjärde tråbuss-stad och den enda som idag har trådbuss.

Spårvagnarna har namn som anknyter till företeelser i eller från Lund, som Sfinxen, Harald Blåtand, Saxo Grammaticus, Brandklipparen m fl. Åsa-Hanna är en roman skriven av Elin Wägner, som visserligen var född i Lund, men mest verksam i Stockholm. Åsa-Hanna utspelar sig i Småland.

Håris igen

Efter en dag med dimma följde en natt med frostgrader och på lördagmorgonen var vädret klart och lite kyligt. Jag körde till Häckebergasjön.

Det fanns flera pinnar på marken med vackra frostutfällningar, alltså håris.. Fler inlägg med håris kan nås via etiketterna i högra spalten. En bra förklaring på fenomenet har Wikipedia .

Flera fina spindelväv blir tydliga efter frostnatten.

Novemberdimma i Risen

Nu har novemberdimman äntligen infunnit sig i slutet av månaden.

Jag beslöt mig för att uppleva den i Risen söder om Genarp (Skåne). Dimman låg fuktig över betesmarken, det var vindstilla och några plusgrader.

Spindelväven syns tydligt nu med små droppar i det småfuktiga vädret.

Lite svampar kunde man hitta i gräset, i alla fall några små brunsporiga hättingar. Men de riktiga ängssvamparna (vaxskivlingar och rödskivlingar) tycks inte ha överlevt två frostnätter.

Höstbilder från Vedema

Jag visar några höstbilder från Vedema, ett naturskyddsområde nordväst om Hässleholm. Här finns bokskog, björkskog och granskog i blandning, en mindre sjö (Barsjön) och området genomflyts av Hörlingeån.

Bokskogen har skiftat färg från grönt till gulrött.

Inte mycket svamp i skogen men på en grusväg växte mycket mönjeskål.

I den mossiga granskogen hittade jag streckmusseron, som är en god natsvamp.

Barsjön är den största sjön inom området.

Det blå spåret följer Hörlingeån.

Svampar och grisar i mellersta Skåne.

Efter en lång svampfattig sommar och förhöst har nu svamparna dragit igång på riktigt i skog och mark. Jag visar några bilder från Linnebjär i Södra Sandby och från Risenskogen i Genarp där jag också mötte en flock vildsvin.

Öppen plats i Linnebjär med utsikt mot betesmark för Flyinge hästar.

Korkmussling, seg och oätlig.

Rodnande fjällskivling. Just denna art är en relativt god matsvamp. Andra varianter av rodnande fjällskivling kan vara svagt giftiga.

Lysticka, som är utmärkt att färga ullgarn med. Ger lila färg.

Några dagar tidigare hade jag företagit en promenad i Risen utanför Genarp i hopp om att finna ängssvampar men tyvärr visade sig inga. Jag fick nöja mig med borstticka på en boklåga.

En art av honungsskivling.

Inne i skogen fick jag syn på ett vildsvin som strax korsade min väg. Nu ska man ju sjunga eller föra oväsen för att få resten av flocken att hålla sig undan.

Men det hjälpte inte. Strax efteråt kom en flock på åtta djur och jag lyckades få bild på ett par av dem när de korsade stigen. Mötet avlöpte odramatiskt då djuren helt ignorerade mig. Men det var helt klart att de hade noterat min närvaro.

Sommarens läsupplevelser. 4. Marianne Frankenhaeuser.

På antikvariat inhandlade jag boken Stressparadoxen av Marianne Frankenhaeuser, utkommen 2005. Marianne Frankenhaeuser var född von Wright, 1925 i Helsingfors, och var yngre syster till filosofen Georg Henrik von Wright. Familjen kom urpsrungligen från Skottland, flydde från Oliver Cromwells skräckvälde på 1600-talet. Trots detta ursprung ska det finländsk-svenska släktnamnet uttalas på svenska ("Vrickt"). Andra kända släktingar är bröderna Magnus, Wilhelm och Ferdinand von Wright som gav ut de berömda fågelböckerna "Svenska fåglar" (första upplagan 1828 - 1838).

Första delen av boken handlar om uppväxten i Finland under mellankrigstiden och andra världskriget samt en bit in på 1950-talet. Finlands tid som storfurstendöme i det kejserliga Ryssland satte fortfarande prägel på Finland under mellankrigstiden, dels vissa kvarvarande kulturella yttringar, dels en viss rysskräck. Inbördeskriget 1918 skapade djupa motsättningar i det finländska samhället och dessa varade fram till andra världskriget, kanske längre. MF besökte Moskva vid en psykologkongress på 1960-talet och detta ingav henne så kraftiga obehagskänslor att hon inte ville besöka Ryssland (eller Sovjetunionen) fler gånger trots inbjudan.

Under andra världskriget var skolorna stängda mellan maj och oktober, då det rådde arbetsplikt, vilket innebar att skolungdomen arbetade i lantbruket under sommaren. - Helsingfors bombades ofta under krigsåren, vanligen på molnfria nätter. Det fanns en regel som sa att barnen slapp gå i skolan nästa dags förmiddag om det gått flyglarm efter midnatt. Många barn chansade på att larmet skulle gå och underlät att läsa läxan till nästa dags förmiddag.

Under krigets slutskede blev striderna mest intensiva på Karelska näset och 70 000 barn evakuerades från Karelen till Sverige. Marianne var en av ledarna för barntransporterna. Hon beskriver hur de under en av tågresorna blev utsatta för flyglarm och måste evakuera tåget ute i skogen mitt i ödemarken under en kall och snörik vintermånad - och skräcken och hjälplösheten att pulsa runt i snön med ett antal villrådiga barn tills de kunde äntra tåget igen och fortsätta.

Från 1944 till 1956 arrenderade Sovjetunionen Porkalahalvön sydväst om Helsingfors. Då familjen skulle resa från Helsingfors till sommarstället på Ingö så måste de åka med tåg genom Porkalahalvön. Det innebar att tåget stannade precis vid gränsen, tunga järnluckor sattes för fönstren och tåget körde sakta genom det ockuperade området. När man var ute ur området stannade tåget, luckorna togs bort och man fortsatte som vanligt. Man undrade vad det var man inte fick se.

Första delen slutar i en betraktelse över vad som skiljer Finland och finländare från Sverige och svenskarna. Skillnaderna bottnar i Finlands blodiga och krigiska historia medan Sverige väsentligen haft fred sedan 1815. I Finland är människorna alltid inställda på förändringar och beredda på att något ska hända som kan kullkasta deras liv. I Sverige utgår man från att allting är bestående. Under kriget klagade svenskar på att man inte kunde få bananer på grund av importstoppet.

Marianne von Wright hade under kriget utbildat sig till barnskötare. Efter kriget utbildade hon sig i Helsingfors, USA, Oxford och Sverige och blev så småningom professor i psykologi vid Karolinska Institutet i Solna.

Hon gifte sig med Bernhard Frankenhaeuser (1946) strax innan första USA-resan och förlovningstiden blev mycket kortvarig för att hon skulle hinna med bröllopet före resan. - Under sitt år i USA fick hon träffa många människor med kraftigt rasistiska åsikter, fientliga mot såväl svarta som mot judar. Bland annat blev hon medlem i en sorority vid sitt college och fick förklarat för sig att denna sorority var en mycket fin förening som naturligtvis inte släppte in judar, och colleget tog givetvis inte emot svarta studenter. Dessa människor menar hon var bland dem som senare tillhörde Nixons "silent majority" och idag, skulle jag kunna tillägga, Donald Trumps anhängare. MF insåg också vad som skedde i Vietnam, snabbare än de flesta andra. - Vid senare besök i USA mötte MF ingenting som liknande denna fördomsfulla inskränkta grupp männiksor utan forskare med helt annan männiksosyn.

Med kombinerade studier i Helsingfors och Stockholm fick MF en fil.kand. med huvudintresse i psykologi. Som forskningsinriktning valde hon biologisk psykologi vilket blev problematiskt eftersom ämnet var okänt i Sverige.

. Andra delen av boken behandlar stressforskning, och, även om den är mycket intressant, så har jag haft svårt att få en samlad bild och avstår därför från att ge en sammanfattning.