Med STF från Genarp till Kullatorpet över Romeleåsen

Sista söndagen i januari var det åter dags för den årliga vandringen med STF från Genarp till Kullatorpet på Romeleåsen och tillbaka.

Här samlas vi på parkeringen vid Genarps idrottsplats.














I början av vandringen passerade vi över Höje å och kunde beundra en nästan oändlig variation av isformationer längs åbrinken.



















Vi fortsatte vandringen genom vinterlandskapet längs delvis nya stigar.










Här ankommer vi till Kullatorpet för matrast inomhus.










Efter rasten hade solen börjat titta fram.










Återgång till Genarps idrottsplats längs en annan väg, delvis Skåneleden, delvis Unos runda.



Bitvis var det mycket halt.







När vi närmar oss Genarp har solen tittat fram igen.

Vintervandring vid Vombsjön

Det tycks vara slut på det milda vintervädret i Skåne nu. Vi har haft en vecka med minusgrader men inte mycket snö.

Denna fredag tog vi oss en liten promenad på norra sidan av Vombsjön längs den gamla järnvägsbanken, en lättgången väg.
Vädret var mulet, ett par minusgrader och svag till måttlig vind.



Det fanns en hel del intressanta struktrer i isen här och var, som de här istapparna från kvistar på strandnära träd. Vombsjön själv var delvis isbelagd, men isen var mycket tunn.






Tallarna lutar lite inåt och indikerar därmed den förhärskande vindriktningen.

Årets första vårtecken

Den milda vintern har gjort att scharlakansvårskålen redan visar sig i Hjularöd - jämför de två senaste åren 2010 och 2011 då den inte syntes förrän i april, då all snö smält bort.







Och hemma i trädgården ser man antydan till att vintergäcken (Eranthis) är på gång.

Klee på Louisiana

Så var det dags igen - att besöka en konstutställning strax innan den försvinner efter att ha varit tillgänglig i några månader. På Louisiana i Humlebæk visas till och med denna vecka en utställning med Paul Klee och Cobragruppen och relationen mellan dem. Riktigt klok på hur detta förhöll sig blev jag inte, men det fanns åtskilliga exempel på bilder gjorda av Klee med paralleller hos en eller annan inom Cobragruppen, främst då de danska medlemmarna, eftersom detta är en utställning i Danmark.





Klee fick idén att återgå till barnteckningar då han ansåg att konsten hamnat i en återvändsgränd och inte kunde utvecklas vidare från den punkt den befann sig för hundra år sedan. På så vis började han om från början och gick en ny väg. Utställningen var populär, mycket folk betydde att man fick bana sig väg bokstavligen genom samlingarna.



För min del var det lite av nostalgi, senaste gången jag såg en utställning dedicerad till Paul Klee var 1959 då han visades i Köpenhamn, på Statens Museum for Kunst. Den gången var jag betydligt yngre och Klee innebar en introduktion för mig till en ny typ av modern konst.







Ute i trädgården fanns bland annat denna skulptur "Fountain of Light" av den kinesiske konstnären Ai Weiwei, som nyligen trakasserats hårt av myndigheterna i Kina.

Gauguin på Glyptoteket

När man har blivit pensionär och har all tid i världen, då tycker man inte det är så bråttom att göra saker, man hinner ändå, ända tills man börjar inse att det håller på att bli för sent.

Så det tog till sista veckan innan jag kom mig för att besöka Gauguinutställningen på Glyptoteket i Köpenhamn. Jag trodde kanske att mellandagarna mellan jul och nyår inte skulle betyda någon överdriven trängsel men där hade jag fel. Jag kom precis då museet öppnade och då var det gott om plats i utställningsrummen och man kunde se sig om rätt fritt. Sedan blev det tid för lunch och då jag återvände för att surfa igenom utställningen igen fick jag stå i kö i 10 minuter för insläpp. Då var också rummen fyllda till ogenomtränglighet av besökare och man såg ganska lite av konsten. Tur att jag var tidig och redan hunnit se vad jag ville.

Gauguin vistades i Köpenhamn 1885 och i katalogen antar man att han inspirerades att resa till Polynesien efter ett besök på Nationalmuseet. Kanske det. Känt är i alla fall att han ville fly från civilisationen och finna en ursprunglig primitiv kultur, vilket han först trodde sig hitta på franska landsbygden och i Bretagne, men sökandet ledde honom så småningom till Tahiti. Efter ett besök i Auckland på Nya Zeeland kom han att intressera sig för maorikonsten. Allt detta belystes utförligt i de ganska trånga utställningslokalerna.


För att bli av med eventuella klautrofobiska känslor besökte jag också de övriga avdelningarna på Glyptoteket, särskilt de antika, fast även där var det rätt gott om besökare.

Om det skånska

Sven Estridsen var kung av Danmark under åren 1047 - 1075 och anses ha medverkat till att kyrkan i Dalby byggdes - den äldsta bevarade stenkyrkan i Norden och därmed också i Skåne. Hans son Harald Hein som blev kung efter honom tros ligga begravd i Dalby. Sven Esridsen har alltså namn - metronymikon - efter modern Estrid, därför att hon var dotter till Sven Tveskägg och Sven använde sitt modersnamn som argument för att bli vald till kung över Danmark. Snorre som tyckte en norrman borde ha blivit kung kallar därför Sven genomgående Ulfsson i sin historia.

Men varför denna historiska utsvävning? Jo, därför att jag nyligen varit på stadsbiblioteket i Lund och läst bland annat ett nummer av den utmärkta tidskriften SkåneGenealogen. Här finns en intressant utredning av ägare och inneboende på gården Ullstorp nr 9, listan kan föras långt tillbaka i tiden, närmare bestämt till "Estrid Christensdotter (!) född omkring 1638 på Hannas nr 2", dvs då Skåne var danskt (Det borde ha stått -datter i st f -dotter, men jag har överseende med det).

Artikeln utreder namnet Estrid historiskt och finner att det är fornnordiskt och anger det äldsta belägget i Sverige (!) till Uppland och nämner att den slaviska prinsessan Estrid var mor till den svenske kungen Olof Skötkonung. Man häpnar över dessa exempel och undrar vad de har att göra med namnets förekomst i Skåne.

Visst vet alla männiksor - inte bara i Skåne - att Skånes medeltida historia är dansk och inte svensk, men det är som om den kunskapen inte tränger in i medvetandet - inte ens hos personer som ägnar sig åt seriös historisk forskning och som verkligen borde veta. Att Skåne var danskt före 1600-talet kan de flesta om de blir tillfrågade direkt, men inte när omständigheten dyker upp i andra sammanhang. Är man generad över detta historiska faktum eller vad är det?

Det finns flera exempel på denna undermedvetna okunnighet. I somras besökte jag Bibliotek Väster - en filial till Lunds stadsbibliotek, och här hade någon skolklass gjort en utställning över skånsk historia från medeltid till nuitid, en utställning som bestod av illustrationer till konkreta situationer och händelser. Och allt var utmärkt och föredömligt. Men så skulle man sätta in vissa händelser i ett sammanhang och då behövde man lite material om den kyrkliga reformationen på 1500-talet. Men i stället för att redovisa lite om reformationen i Danmark har man klistrat på något om den svenska reformationen, och Gustav Vasa nämndes ett flertal gånger.

Man hade väl trott att åtminstone någon lärare borde kunnat se att det blev lite skevt med sammanhanget. Men det var ungefär som att man uppfattade text och bilder som från två skilda världar, den ena var projektet där Skånes historia var dansk, den andra (politiskt korrekta?) en som nödvändigtvis måste handla om Sverige.

Barocktonsättaren Didrik Buxtehude var verksam i Lübeck på 1600-talet, och den unge Johann Sebastian Bach skall ha fotvandrat till Lübeck för att höra honom spela på orgeln. Buxtehude ansåg sig själv vara dansk snarare än tysk. Man vet inte var han föddes, men fadern var organist i Lübeck, Helsingør och Helsingborg under tiden för Didriks födelse, Han skulle alltså kunna vara född i Helsingborg. Jag nämnde det en gång inför ett större sällskap och flera frågade intresserat "Kan han alltså ha varit svensk?"

Nej, det kunde han inte.

Och detsamma gäller om Tycho Brahe. Han var född i Knutstorp i Skåne men han var inte svensk.

Frostavallen i december

En decemberdag vandrade jag en bit längs Skåneleden från Frostavallen och norrut. Ännu ingen snö denna vinter, men det har varit frostnatt och nu stiger temperaturen.

Bild från Vaxsjön vid vandringens början.




Det är vanligt i december att se dessa frostblommor eller frostutfällningar (håris) från pinnar, men jag har aldrig sett så många som denna dag. Strålar av iskristaller står ut som spunnet socker från pinnar på marken.





Här är en pinne till, variationen är enorm.








En mindre storm för några veckor sedan fällde en del träd, här ligger något och spärrar vägen, men inte värre än att man kan klättra över.






Ett av vindskydden längs leden har råkat ut för någon olycka, men detta har väl knappast stormen gjort?







Och vad vore en vandring om man inte noterade åtminstone en svamp - i detta fall en välutvecklad klibbticka.







Mot slutet av eftermiddagen återvände jag till Frostavallen och Vaxsjön när det börjar skymma. "Solen den dalar men hoppet uppgår". Idag är det vintersolstånd och naturen vänder nu mot ljuset.