Dramat i Arles

I onsdags besökte jag konstmuseet Ordrupgaard norr om Köpenhamn. Här pågår en utställning med titeln "Dramaet i Arles".

 De tre konstnärerna Paul Gauguin, Vincent van Gogh och den betydligt yngre (och mindre kände) Émile Bernard ingick i ett konstnärskollektiv som en tid bebodde ett gult hus i Arles, som van Gogh hyrt.

 Kollektivet fungerade inte helt friktionsfritt. Det slutade med att van Gogh skar av sig ena örat, och en tid senare begick självmord genom att skjuta sig i magen. Att det verkligen var självmord har ibland betvivlats eftersom vapnet aldrig återfanns.
  Utställningen visade bilder från stora delar av konstnärernas verksamma perioder och inte bara den sista tiden som kulminerade i dramat i Arles.

 Ordrupgaard omges av en stor park, och i parken finns en skulptur av Jeppe Hein med titeln Spegellabyrinten. Det är verkligen en labyrint som man kan gå in i "på egen risk".

 Det soliga vädret framkallade skuggstrukturer som förhöjde effekten av konstverket.

 Efter besöket promenerade jag igenom en del av Jægersborg Dyrehave, bl a förbi Fuglesangsøen på väg till Klampenborg och tåget hem.

Gauguin på Glyptoteket

När man har blivit pensionär och har all tid i världen, då tycker man inte det är så bråttom att göra saker, man hinner ändå, ända tills man börjar inse att det håller på att bli för sent.

Så det tog till sista veckan innan jag kom mig för att besöka Gauguinutställningen på Glyptoteket i Köpenhamn. Jag trodde kanske att mellandagarna mellan jul och nyår inte skulle betyda någon överdriven trängsel men där hade jag fel. Jag kom precis då museet öppnade och då var det gott om plats i utställningsrummen och man kunde se sig om rätt fritt. Sedan blev det tid för lunch och då jag återvände för att surfa igenom utställningen igen fick jag stå i kö i 10 minuter för insläpp. Då var också rummen fyllda till ogenomtränglighet av besökare och man såg ganska lite av konsten. Tur att jag var tidig och redan hunnit se vad jag ville.

Gauguin vistades i Köpenhamn 1885 och i katalogen antar man att han inspirerades att resa till Polynesien efter ett besök på Nationalmuseet. Kanske det. Känt är i alla fall att han ville fly från civilisationen och finna en ursprunglig primitiv kultur, vilket han först trodde sig hitta på franska landsbygden och i Bretagne, men sökandet ledde honom så småningom till Tahiti. Efter ett besök i Auckland på Nya Zeeland kom han att intressera sig för maorikonsten. Allt detta belystes utförligt i de ganska trånga utställningslokalerna.


För att bli av med eventuella klautrofobiska känslor besökte jag också de övriga avdelningarna på Glyptoteket, särskilt de antika, fast även där var det rätt gott om besökare.