Denna söndag den 17 april deltog vi i en guidad busstur till Göinge för att besöka en del sevärdheter, många med anknytning till krigen mellan Danmark och Sverige, vilka på sin tid drabbade Skåne mycket hårt.
Först besökte vi Hovdala slott från 1500-talet med välbevarade byggnader och borggård och ett museum.
Detta skjutvapen påstods ha tillhört "Lille Matts" (Lille Mads), en av de mer kända friskyttarna ("snapphanarna") under Skånska kriget.
Vi passerade sedan Gumlösa kyrka, Nordes äldsta daterade tegelkyrka, högaltaret invigdes 1192 av ärkebiskop Absalon i Lund.
Sporrakulla gård, en välbevarad byggnadsminnesmärkt gård i ett ålderdomligt kulturlandskap. Här undfägnades vi med lunch i form av en "widerbergare", en tveksam kulinarisk upplevelse, men de vackra och intressanta omgivningarna kompenserade.
Vi besökte sedan Hönjarums skans, en f d försvarsanläggning, såtillvida måttligt intressant, men alldeles intill fanns denna utomordentligt vackra valvbro. Vi såg flera sådana fina valvbroar under utflykten, bl a i Broby och i Laxbro.
På väg mot Loshult gjorde vi en avstickare till Losborg, en försvarsanläggning från 1300-talet. Vi betraktar den på betryggande avstånd, med Södra Stambanan mellan oss och borgen.
Så Loshult, känd för Loshultkuppen 1676 då danska armén och de lokala bönderna lyckades komma över en försvarlig del av den svenska krigskassan. Bara en mindre del lär ha återfunnits, mycket grävdes ner i omgivningarna. Det sägs att Loshult socken blev mycket förmögen, bland annat donerade en odalman ett fyrsiffrigt (femsiffrigt?) belopp i riksdaler till socknen. Det sägs också att utsocknes personer med metalldetektorer är minst sagt ovälkomna i bygden.
Loshults kyrka och kyrkogård med bl a gravstenen över den givmilde. Tyvärr är texten på stenen mycket svårläst.
Turen avslutades med ett besök i Vittsjö kvarn och skans, där en obetänksam person räddade den svenska kungen Gustaf II Adolf från att drunkna i sjön 1612.
Det har förekommit en del konflikter mellan Riksantikvarieämbetet och en viss B G Lind om den rätta tolkningen av stenarna. Det är därför roligt att se att de båda beskrivningarna nu kan samsas sida vid sida så besökarna kan välja vilken av dem de vill tro på.
Eftersom det inte var så stor idé att fortsätta kustvandringen begav vi oss i stället till Örups almskog. Den är inte så mycket skog längre, nästan alla almar ligger ner sedan 15 - 20 år tillbaka. Vi följde en markerad stig men tappade snart kontakten med markeringarna och befann oss ute i terrängen klivande över stock och sten. Plötsligt såg och hörde vi en vildsvinsugga korsa vår väg cirka 20 - 25 meter framför oss. Det var också förklaringen till varför jorden var så uppbökad. Tyvärr ingen bild på grisen.
