Körsbärsdalen

 Söder om Veberöd, nära Idalaområdet, rinner Skogmöllebäcken och i bäckens dalgång finns ett område kallat Körsbärsdalen. Det är en gammal betesmark med enar och en mängd grova sötkörsbär (fågelbär, Prunus avium). Just nu blommar dessa träd präktigt. Den tidiga varma våren har satt fart på dem, och risken är att de blommar över fort om värmen fortsätter.

Körsbärsträden finns över ett stort område - fortfarande ett par km i östlig riktning uppför åsen finns de, blandade med enar i diverse betesmarker. Här längs en ganska obanad stig mot Kulturens Östarp och med utsikt österut (anas t v på bilden, vädret var ganska disigt vid tillfället).

Vårtecken 22 23 24

På grund av den rådande vårvärmen har boken börjat slå ut - här i Gryteskog vid (Torna) Hällestad.








I Dalby fälad nummer 5 (heter också Hasse Jöns fälad) har orkidéerna börjat komma - här troligen Sankt Pers nycklar, som kommer redan i slutet av april. Kan dock inte gå i god för artbestämningen, orkidéer är svåra att skilja åt.









Denna lilla lustiga blomma heter blåsuga (Ajuga pyramidalis) och gör verkligen skäl för namnet "pyramidalis".

Vandring på Romeleåsen 2009-04-21

Tisdagen den 21 april tog jag bussen från Sandby via Dalby till Genarp i den tidiga morgonstunden. Avsikten var att finna Skåneleden och därifrån vandra över Romeleåsen till Knivsås mellan Veberöd och Dalby, och sedan åka buss hem.

Här ses backsippor i motljus på betesmarken Risen söder om Genarp. Efter att ha letat en stund fann jag Skåneledens markering.


Väl ute i bokskogen fanns en hel del tickor. Fnösketickan blir ofta mycket stor på bokar. Nu på våren fäller de sina sporer och det vita stoftet yr omkring. En del råkar hamna ovanpå fruktkropparna som blir helt vitpudrade.








Här fanns ett stort bestånd av planterad lärk, och liksom i Gödelöv så blommar lärken mycket. Röda honblommor växer uppåt från grenarna, de gula hanblommorna neråt. Enligt Holmåsens bok "Träd och buskar" blommar lärken särskilt rikligt vart femte år. Det verkar vara ett sådant år i år.





Honblommorna är ofta intensivt röda, övergår sedan i purpur. Efter pollineringen bleknar de och övergår i grönt för att så småningom mogna till kottar.







Här har honblommorna bleknat betydligt.







Utsikt söderut innan toppen har nåtts.








Vitsipporna växer också i kraftiga sluttningar.








Toppen har passerats och Romeleklint syns nu söderut.









I Björnstorp kan man hyra dressin för att trampa en bit på den nedlagda järnvägen Malmö - Tomelilla.






Vid Knivsås - en betesmark liknande Risen, där vandringen startade - avslutade jag dagens äventyr och tog bussen hem.

Vårtecken 19 20 21

Inspirerad av "Kort från Kvarnby" begav jag mig till Gödelöv (mig närmaste större lärkbestånd) för att se hur långt lärken kommit i knopp och blomning. Den var på god väg, visade det sig. Jag har försökt fotografera kvistar med både honblommor - de röda blommorna, som ska utvecklas till kottar -, hanblommor - de gula blommorna som försvinner när pollineringen är klar - och de gröna vegetativa skotten som blir till barr. Lärken fäller ju sina barr om hösten, till skillnad från andra barrträd och
blommar (nästan) på bar kvist.









Blommande harsyra.








En Prunus som blommar - plommon eller körsbär.

Vårtecken 13 18

Nu blommar gullvivan i Billebjer på riktigt.







Och i Fågelsång har vätterosen kommit. Namnet på växten förefaller att syfta på gammal folktro, men så är det inte. Vätterosen namngavs av Elias Fries på 1800-talet enligt Kerstin Ekman i ett radioprogram i vintras. Den är parasit på trädrötter, oftast hassel och har ingen klorofyll och inga gröna blad.

Limhamns kalkbrott

Den 15 april 2009 anordnade STF-kretsen Skåne Sydväst en guidad tur i Limhamns kalkbrott, ledd av kommunekologen i Malmö.

Kalkbrottet var aktivt under åren 1866 - 1996. Kalken fraktades bort på järnväg, av limhamnsborna känd som Brottets bana. Nu har brytningen upphört, den är inte längre lönsam. Kalkbrott finns fortfarande i Slite, annars i Danmark och Nordtyskland.

Området är normalt stängt för allmänheten eftersom det inte är säkert - ras kan inträffa var som helst. Men med sakkunnig ledning är det alltså riskfritt att gå ner. Området är imponerande - 1300 meter gånger 800 meter och det största djupet är 60 m under havsytan. Följaktligen måste man pumpa ut grundvatten, vilket fortfarande görs och är en stadig driftskostnad tills områdets framtida status är avgjord. Det är tänkt att det ska bli ett kommunalt reservat och kommunen har fått ett anslag av Naturvårdsverket.

Vi fick se fossiler av sjöborre och hullingar av hajtänder. Vi fick också veta att det finns mer än 400 arter av skalbaggar i området. 10 arter svampar (skålsvampar och kärnsvampar) har sin enda svenska lokal här - en art är endemisk och finns ingen annanstans i världen (inte funnen i alla fall). Här finns grönfläckig padda och mindre vattensalamander. Dessutom ätlig groda, vilket vållar en viss ekologisk konflikt. Vi såg en häger landa medan vi tittade ut över landskapet - hägern häckar på marken här eftersom det finns dåligt med träd. Rådjur, grävling och möss finns, mycket gott om
fladdermöss. Harar men inga kaniner (svårt att gräva).

På denna bit kalksten fanns ett ljust lila överdrag - av en alg eller lav.








I dammen inplanterades ål på 1930-talet och dessa ålar har nu vuxit sig riktigt stora. De har svårt att fortplanta sig eftersom de inte hittar till Sargassohavet härifrån. Det finns också abborre och spigg.







Jämför människan på bilden så får man en uppfattning om storlek och avstånd.











Här ser vi fiskdammen.







På väg upp från kalkbrottet.

Från Sandby till Lund

En gång för länge sedan kunde man ta tåget från Södra Sandby till Lund - Lund-Revinge järnväg (mellan Lund och Harlösa) byggdes 1905 och persontrafiken lades ner 1939. Nästan omedelbart revs spåren upp på sträckan S Sandby - Revinge och ersattes med Sveriges snabbaste landsväg där Joakim Bonnier satte hastighetsrekord med bil 1960. Sträckan Revinge-Harlösa behölls för militära ändamål, av delen mellan Lund och Sandby trafikerades Lund - Hardeberga med tåg från stenkrossen i Hardeberga ända till början av 1960-talet. Sedan låg spåret kvar hela sextiotalet men sedan gjordes det om till gång- och cykelbana mellan Lund och Södra Sandby, till glädje för vandrare och cyklister. En segsliten konflikt om spåret skulle asfalteras eller ej, avgjordes till slut till förmån för asfaltvännerna.

Denna vårdag vandrar jag hemifrån de cirka 11 km till Lunds C.
Redan vid Hardeberga station - när en tredjedel av vägen tillryggalagts - skymtar man nu bebyggelsen i Lunds utkanter. För bara något år sedan måste man helt till Linero innan Lund anades. Topografin gör sitt till.





Halvvägs till Lund passerar spåret under landsvägen. Några tidigare kolleger till mig som också bodde i Sandby brukade cykla till jobbet varje dag och retade sig på att belysningen i undergången aldrig fungerade på de mörka vintermorgnarna och -kvällarna. Så de cyklade dit med stege, skruvmejslar och några lampor de trodde skulle passa. Det visade sig att lampan bara är en attrapp - inga ledningar var framdragna.



Här passerar stråket på en bro över motorväg E22. Ursprungligen en järnvägsbro som med åren blev rostig och ersattes med en ny för en tid sedan.







Bilder från miljön kring bron över motorvägen, dels från i år, dels från 1955.








På söder i Lund har man byggt dessa bastanta höghus, kallade "Lunna töser", som pendang till Lunna pågar, som är de båda domkyrkotornen.








Bevis på att detta en gång var en järnväg.

Vårtecken 16 17 -- Billebjer och Frualid

Billebjer är ett litet berg, en utlöpare av Romeleåsen och ligger utslängt på slätten öster om Lund. En tidig vårmorgon som denna är man nästan ensam trots helgen.







Backsippor i motljus på Billebjer.







Senare på dagen begav jag mig till Frualid, en liten minihorst med vulkaniska bergarter. Här är det, påskhelgen till trots, stilla och lugnt, bara en halvtimmes bilresa från Sandby. Det enda som hörs är andfåglarna i sjön. Det är särskilt vackert här just före lövsprickningen.




Fler vårtecken: gullpudra och pestskråp. Båda växer i fuktiga stråk. Pestskråpet - liksom vitskråp - är en överförstorad tussilagovariant och introducerades till oss av medeltidens munkar som medicinalväxt - av namnet att döma trodde man att de skyddade mot pesten - speciellt digerdöden. Pestskråpet är alltså egentligen förvildat från klosterträdgårdarna, i detta fall visar det på närheten till Övedskloster, nu ett slott, men ursprungligen ett premonstratenserkloster. De påminner oss om de medeltida klostren och att detta land en gång i tiden var katolskt.


Ramslöken har kommit upp med blad - blomningen dröjer ett par månader till. Bladen har en fin vitlöksliknande smak och passar bra som smörgåspålägg.

Konstrunda på Österlen

Jag har alltid ställt mig lite tveksam till dessa konstrundor i Skåne i påsktiden men nu tänkte jag kolla upp lite grand själv. För att klara av en konstrunda på Österlen måste jag först kolla hur sillamackorna i hamen i Simrishamn står sig i år. Så jag tog bussen till S. - vidstående bild visar Nicolaikyrkan i staden.






Det fanns två snabbmatställen i hamnen som serverade sillamacka så jag måste pröva båda. Denn första kostade 40 kronor, den andra 30 kronor. Jag gillade den dyrare bäst, men mest för att den hade dillsås och rödlök, den andra hade söt remouladesås och vanlig gul lök. Annars lika mycket sill och samma ingredienser i övrigt - bröd, sallad och tomat, så det var lite svårt att förstå prisskillnaden.






Efter avslutad lunch tog jag tåget till Smedstorp. Denna lilla obetydliga by på ungefär en gatukorsning hade ställt upp med 14 olika konstutställningar och det var faktiskt riktigt roligt att går runt och titta på det hela. Jag hade fruktat en massa dödtid i väntan på nästa tåg, men i stället blev det nästan lite stressigt att hinna med.




Här är målningarna utställda i trädgården, en perfekt idyll med vårens blomsterrabatter.








Jag tog tåget till Gärsnäs för att besöka "Maddam kulturhus" med ett antal mer permanenta utställningar, som inte direkt hörde ihop med påskens konstrunda men ganska intressant. Det låg lite utanför byn, på väg dit blev jag ustskälld av en stor svart hund, som dock inte gjorde mer än skällde.



Efteråt tog jag tåget till Tomelilla, och sedan hem med bussen.

Vårtecken 14 15

Åter till Dalby Söderskog där nu också gulsippan blommar i stor mängd.








Hålnunneörten (Corydalis cava) finns både med lila blommor och med vita blommor. Särskilt vackert blir det när båda växer tillsammans i många ex som här.







Här växer vitsippor på en rotvälta.











I ett rejält rötad träd (bok ?) växte en hel massa ostronskivlingar, tillräckligt för en god lunch. Det är annars utanför säsongen, den vilda ostronskivlingen plockas normalt mellan oktober och februari. Den odlade säljs på ICA och Coop för 20 kronor hektot.









Jag lämnade söderskogen för Dalby Solbyn där jag hittade sippskål - en skålsvamp som parasiterar på rötter av vitsippor. Också ett vårtecken.






OCH lösningen på gåtan för några dagar sedan finns i kommentarerna från förra inlägget - alltså skogsbingel (Mercurialis perennis), som finns på en svensk hundrakronorsedel, till vänster om Linné. Den finns avbildad 2 gånger, en hanplanta och en honplanta, eftersom skogsbingel är tvåbyggare.